Recension: ”Sex” i regi av Dag Johan Haugerud

”Sex” är en av tre filmer i vilka den norska regissören Dag Johan Haugerud vänder och vrider på sex och begär. Den är milt humoristisk, kliniskt befriad från faktiska sexscener, men lämnar Mats Johnson med en fråga: Vem är egentligen den tänka målgruppen?

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Bredvid skorstenen på ett hustak någonstans i dagens Oslo står en sotare iförd den klassiska yrkesklädseln. Cylinderhatten är på plats. Man nästan förväntar sig att Dick Van Dyke ska dyka upp, direkt från ”Mary Poppins”, och sjunga ”Chim chim cher-ee”.

Så blir det naturligtvis inte. Efter mannen på taket-scenen följer en lång monolog, utan klipp. En sotare (Thorbjørn Harr), som vi aldrig får veta namnet på, redogör för en märklig dröm som han haft. I drömmen träffade han någon som han först trodde var Gud, därefter Anni-Frid Lyngstad, men det visade sig att vara David Bowie. Blickarna från den brittiske sångaren gjorde sotaren sexuellt upphetsad. Men allt var ju bara en dröm.

ANNONS

Detta berättar han för en kollega i lunchrummet. Nu är det kollegans (Jan Gunnar Røise gör rollen) tur att hålla en monolog. Han avslöjar att han helt nyligen haft sex med en man. Det var helt okej, faktiskt ganska så skönt, ”men det betyder inte att jag är homosexuell”.

”Sex” är första delen i en trilogi som kommer att fortsätta med ”Kärlek”, som tävlar om Guldlejonet i Venedig, och den redan inspelade ”Drömmar”. För manus och regi står den litterärt bevandrade Dag Johan Haugerud, som fick sitt stora genombrott med ”Barn” (2019): Ett starkt drama om skuld och sorg.

”Sex” är något helt annat, närmare bestämt en ofta milt humoristisk film om, och för, medelålders medelklassmän och familjefäder som börjat fundera kring sin sexualitet, samtidigt som de insett att förortsvardagslivets höjdpunkter måste vara något mer än bilutflykter till Ikea och Plantagen.

Efter samtalet i lunchrummet slutar männen för dagen och åker hem till sina respektive familjer. När sotaren som haft ihop det med en man berättar detta för sin nollställda hustru (Siri Forberg) blir hon inte särskilt upprörd utan vill i stället, så detaljerat som möjligt, veta hur det går till när två män har sex med varandra. När den andre sotaren återger Bowiedrömmen för sin rationellt lagda fru (Anne Marie Dahl) så rycker hon bara på axlarna.

ANNONS

”Sex”, som är kliniskt befriad från sexscener, pendlar mellan att vara socialrealistisk, tragikomisk och, krasst uttryckt, långrandig.

Att vi aldrig får veta vad någon av huvudpersonerna heter tyckte jag mest var irriterande. Förmodligen är Haugeruds syfte att göra filmens frågeställningar mer allmängiltiga. Det handlar inte bara om sex och relationer utan även om gudstro, filosofi och körsång. Det sistnämnda är Bowiekillens stora fritidsintresse.

På en kommande konsert har han, för första gången, tilldelats ett solonummer vilket får honom att uppsöka en sångpedagog. Hon kan inte hitta några fel på rösten, men hon lånar ut en bok av Hannah Arendt. Sotarens 13-årige son (Theo Dahl), som hängt med pappa till sångpedagogen, ställer en intelligent fråga om Arendt och hur hon förhåller sig till Gud i sina filosofiska teorier. Pedagogen har ett enkelt svar.

”Sex”, som är kliniskt befriad från sexscener, pendlar mellan att vara socialrealistisk, tragikomisk och, krasst uttryckt, långrandig. Dock glimtar det till med jämna mellanrum, till exempel när en excentrisk kvinnlig läkare, som kommit en bit in i livet, har en lång rad av roliga repliker på lager innan hon berättar historien om två unga killar – båda arkitektstudenter – som fattat tycke för varandra. Love storyn visualiseras på bioduken i ett av filmens få filmiska grepp.

Oslovyerna är inte de förväntade, men snygga. Peder Kjellsbys filmmusik används sparsamt, men när den väl gör det så lyfter ”Sex”. Och som förväntat vankas det körsång i finalen.

ANNONS

Frågan som infinner sig efter två timmar och fem minuter är ändå vad Dag Johan Haugerup tänkt sig för målgrupp. Filmfestivalpubliken, förstås. Medelålders medelklassmän i största allmänhet? Dessa finns det förvisso gott om, men att de skulle välja en intellektuell norsk film om två snacksaliga sotare ter sig som osannolikt.

Titta också på:

”Scener ur ett äktenskap” (Ingmar Bergman, 1973)

”Repris” (Joachim Trier, 2006)

”Barn” (Dag Johan Haugerud, 2019)

LÄS MER:Recension: ”Barn”

LÄS MER:Lady Gaga livar upp årets kändistäta Venedig-festival

LÄS MER:Recension: ”Shayda” i regi av Noora Niasari

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev:

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS