I George Orwells roman ”1984” finns det välkända citatet ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna”. I landet där större delen av Förintelsen ägde rum – Polen – pågår i dag en målmedveten och intensiv kamp för att kontrollera historien och forma ett kollektivt minne som dikteras av det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS).
Kampen om det förflutna omfattar inte bara Förintelsen, men eftersom minnespolitiken går ut på att skydda den polska nationens ”värdighet, ära och rykte”, så blir av naturliga skäl just det ett område där extra stora insatser behövs.
Fenomenet är del av en växande trend i många länder, och brukar kallas förvanskning av Förintelsen, eller "Holocaust distortion” på engelska. Det är inte samma sak som förnekelse eller andra typer av rena faktafel, utan något mycket mer subtilt. Metoden förvränger proportioner och perspektiv, utan att nödvändigtvis fara med osanning. Just därför kan resultatet bli extra lömskt och svårt att värja sig emot.
I slutet av förra året anordnade svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en konferens där bland annat förintelseforskaren Jan Grabowski berättade om situationen i Polen. Han menar att judarna allt mer tas bort från berättelsen om andra världskriget och Förintelsen och istället lyfter man fram den polska befolkningens martyrskap och hjältemod. Det statsunderstödda nationalistiska budskapet leder alltså till den bisarra situationen att Förintelsen blir en berättelse om polska hjältar snarare än om judiskt lidande.
Ett av exemplen Grabowski presenterade är ett monument som uppförts utanför förintelselägret Treblinka, för att hedra en ung polsk järnvägsarbetare. Mannen blev skjuten av tyskarna för att han gav vatten till törstande judar, inlåsta i godsvagnar strax utanför lägret. Problemet är bara att det finns ett flertal samstämmiga vittnesmål från överlevande om hur polska järnvägsarbetare och ungdomar stod redo utanför Treblinka för att ge vatten till törstande, utmattade, ibland döende judar – i utbyte mot pengar eller guld.
Även om just denna unga man agerade av ren barmhärtighet, vilket vi aldrig kommer att få veta, så är monumentet problematiskt. Omkring 900 000 judar mördades i Treblinka, men monumentet ger lika mycket utrymme åt en namngiven polsk hjälte som åt det ofattbara antalet anonyma judiska offer, samtidigt som det signalerar ett mycket ensidigt narrativ om polackers barmhärtighet mot judar. Under de senaste åren har ett tiotal liknande monument rests i området runt Treblinka, av det nybildade Pileckiinstitutet vars uppdrag är att synliggöra minnet av polacker som mördades för att de hjälpte judar under andra världskriget.
Det statsunderstödda nationalistiska budskapet leder alltså till den bisarra situationen att Förintelsen blir en berättelse om polska hjältar snarare än om judiskt lidande.
Regeringen investerar också årligen över en miljard kronor i Institutet för nationellt minne (IPN) som på olika sätt arbetar med att föra fram en önskvärd minnespolitik. År 2018 lanserade Jan Grabowski och hans kollega Barbara Engelking boken ”Night without End”, en forskningsstudie på 1 700 sidor om judarnas situation i det ockuperade Polen. Forskarna påvisade att under Förintelsens sista fas, åren 1943–1945, blev 60 procent av de judar som försökte gömma sig angivna eller mördade av polacker i deras närhet. Det var ett svårsmält budskap för IPN, som gick till omfattande motattack. Man publicerade skarp kritik av forskningsresultaten och anordnade en rad konferenser, seminarier och utställningar som handlade om hur polacker räddade judar under kriget.
Naturligtvis fanns det många sådana också, de agerade med fara för sitt eget och sina familjers liv, och självklart ske de hedras och hyllas. Bland Yad Vashems lista över ”De rättfärdiga bland nationerna” ligger Polen på första plats med över 7000 namngivna icke-judiska polacker som räddade livet på judar under Förintelsen. Men att beskriva historien helt ensidigt och förtiga det faktum att polacker också angav judar eller på andra sätt medverkade till Förintelsen är naturligtvis inte legitimt, eller borde inte vara det.
I samband med lanseringen av Grabowskis och Engelkings publikation införde den polska regeringen de famösa Förintelselagarna, som gör det kriminellt att på något sätt beskylla den polska nationen till delaktighet i Förintelsen. I praktiken innebär det att vem som helst, inklusive akademiska forskare, kan ställas inför rätta om de lägger fram en annan historieskrivning än den som stipuleras av IPN. Grabowski och Engelking åtalades i en rättegång som gav rubriker världen över, men som i slutändan resulterade i att de båda historikerna friades.
Hur ska man förstå de här känslorna i Polen, där den del av befolkningen som röstar på PIS (ca 45 procent i senaste valet) omöjligt kan se sig själva och sitt land som något annat än ett oskyldigt offer? Det är en självbild som ligger djupt rotad och har historiska orsaker. Nationalskalden Adam Mickiewicz skrev på 1800-talet att ”Polen är Europas Kristus” och strofen har fastnat i det kollektiva medvetandet. Under nästan tvåhundra år var Polen delat mellan Ryssland, Preussen och Österrike och landet blev en självständig stat först 1918. Mickiewicz menade att Polen, liksom Kristus, var en martyr som fick lida för andras synder.
Självbilden fick nytt bränsle under andra världskriget då Polen drabbades extremt hårt, och fortsatte efter kriget då landet blev en lydstat till Sovjetunionen. Den långa och smärtsamma historien gör det svårt för många polacker att se och erkänna andra folkgruppers lidande, såsom judarnas under Förintelsen. Samma fenomen finns i andra post-sovjetiska länder och går under begreppet ”förintelseavundsjuka”, där man tycker att den judiska katastrofen får alltför stor uppmärksamhet på bekostnad av den egna nationens lidande.
Som ett exempel på förintelseavundsjukan i Polen kan nämnas att i en landsomfattande undersökning som publicerades 2020 ansåg ungefär hälften av de tillfrågade att Auschwitz framför allt är en plats som symboliserar polskt lidande. (med ”polskt” menar man icke-judiskt.) Under SKMA’s konferens berättade Jan Grabowski om ett Facebookinlägg där han hade skrivit att nazisternas utrotningsläger var avsedda för judar, inte för polacker. Påståendet resulterade i att han blev anklagad enligt en lagparagraf som gör det kriminellt att ”förtala nationens goda namn”.
När landet nu, med sin nationalistiskt sinnade regering, visar sig vara en ytterst motvillig väktare av minnet av Europas gigantiska brott mot mänskligheten så är det ett problem för oss alla.
Och här kommer vi till varför det som pågår i Polen angår även oss i Sverige. Större delen av Förintelsen ägde rum i det tyskockuperade Polen och av de sex miljoner mördade judarna var tre miljoner polska medborgare. Alla förintelseläger fanns på mark som i dag är polsk, och museer som Auschwitz och Treblinka ägs av den polska staten. Polen har därmed ett enormt ansvar att förvalta minnet av Förintelsen på ett korrekt sätt, i enlighet med internationellt etablerad historieskrivning, vilket innebär att platserna inte främst ska representera polskt lidande. När landet nu, med sin nationalistiskt sinnade regering, visar sig vara en ytterst motvillig väktare av minnet av Europas gigantiska brott mot mänskligheten så är det ett problem för oss alla.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det polska samhället är mångfacetterat, med en mängd självständiga och kvalificerade akademiska institutioner, stiftelser, media, förlag och andra organisationer som på sina håll utgör en stark motvikt till den glorifierande historieskrivningen. Än så länge tillåts de verka fritt, och det är därför man fortfarande kan beskriva det pågående skedet som en kamp.
Det är otroligt viktigt att omvärlden är medveten om vad som händer och tydligt signalerar att en förvanskning av Förintelsen inte kan tolereras. Sex miljoner judiska män, kvinnor, åldringar och barn mördades mitt i Europa och det enda vi kan göra för dem i dag är att vårda deras minne med värdighet.
Anna Grinzweig Jacobsson är i februari aktuell med ”Bröllopspogromen – En ukrainsk-judisk familjeberättelse” (Korpen).
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Böcker vi ser fram emot våren 2023
LÄS MER:Min nationalism är bättre än din
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
