Det här skulle bli extremhögerns sommar. Men det blev något annat.
I många av de stora nationella val som ägt rum under sommaren har nationalister och högerpopulister backat eller förlorat. Jag avundas inte den som försökt sätta en övergripande rubrik på den politiska utveckling som speglas i alla de motsägelsefulla valresultaten.
Efter Labourpartiets framgångar i det brittiska valet skrev många om fördelarna med politisk försiktighet. Fem dagar senare gjorde en spretig och otyglad fransk vänsterkoalition årets mest överraskande valseger, med ett budskap som var motsatsen till försiktigt: de varnade för att den franska republiken och själva demokratin står inför en existentiell kris.
Det franska parlamentsvalet blev sommarens stora politiska skräll. Trots tidiga prognoser om att nationalisterna skulle vinna kom de till slut på tredje plats. En brokig koalition vänsterpartier, socialister och gröna vann i stället, med Macrons mittenkoalition på andra plats.
Den som kisar selektivt, kanske genom ett halvfullt glas med grumlig pastis, kan säkert få valet i Frankrike att framstå som en seger för moderata krafter; till och med för Macron själv. Det blev trots allt ingen majoritet för nationalisterna, inte heller för den dogmatiske Jean-Luc Mélenchons burdusa vänsterradikaler.
Men det går knappast att tolka resultatet som att Macron behåller sitt ideologiska mandat. Hans parti förlorade i särklass flest platser i nationalförsamlingen. Flera år av politiskt kaos väntar sannolikt i Frankrike. Över ett längre perspektiv blir det tydligt att den politiska mitten gradvis urholkats i landet, till förmån för nationalisterna på högerkanten, men också till den brokiga vänsterrörelsen.
Det finns en befogad oro att även Frankrike kan drabbas av den demokratiska backlash som svept över världen det senaste decenniet.
De som varnade för att den franska demokratin stod på spel i valet hade rätt. Många av nationalisternas ledarfigurer ifrågasätter det öppna samhället, de står nära Viktor Orbáns auktoritära idéer och flera ledamöter har försvarat Putin. Det finns en befogad oro att även Frankrike kan drabbas av den demokratiska backlash som svept över världen det senaste decenniet.
Paradoxalt nog sammanfaller vår demokratiska kris med ett oerhört starkt politiskt engagemang. I USA hade presidentvalet 2020 det högsta valdeltagandet på hundra år.
Sommarens val i Frankrike hade likaså det högsta valdeltagandet sedan 1981.
Under veckorna inför valet besökte jag en rad kampanjevenemang i Paris och såg staden koka av en politisk energi och ett bred folklig aktivism som jag inte sett motsvarigheten till på många år.
Paradoxen med vår tid är att demokratin å ena sidan utmanas av extremister och nationalister, av despoter med aggressiva propagandakampanjer och av en global kris för seriösa nyhetsmedier, samtidigt som det politiska engagemanget faktiskt ökar.
Just den växande insikten om att demokratin hotas verkar mobilisera historiska mängder väljare.
Så hur kan vi förstå det här politiska ögonblicket? Den tyska historikern Anton Jäger, knuten till Oxford University, har de senaste åren pratat om “hyperpolitik”, ett begrepp som fångar samtidens demokratiska motsägelser.
I en bok utgiven i Tyskland förra året, och i en rad essäer och intervjuer på engelska, argumenterar Jäger för att 1900-talets “masspolitik”, med breda folkrörelser knutna till politiska partier, följdes av ett ”postpolitiskt” ögonblick på 1990-talet, med relativt lågt politiskt engagemang. Efter finanskrisen 2008 växte en ny populistisk våg över världen, både till höger och vänster, som Jäger föredrar att kalla “antipolitik“.
Men de senaste åren har antipolitiken ersatts med, eller snarare fått sällskap av, hyperpolitiken. Den präglas av ett känslostarkt engagemang, där det personliga och det politiska ofta flyter samman. Som exempel nämner Jäger allt från metoo-aktivismen, den antirasistiska Black Lives Matter-rörelsen och den unga klimataktivism som Greta Thunberg personifierar, men även mobiliseringen av högerextrema, klimatkrisens förnekare och gula västarna i Frankrike.
Det skulle kunna vara rubriken på en berättelse om vår politiska samtid, eller en bok om hyperpolitiken.
De rörelser som hyperpolitiken mobiliserar är ofta, på gott och ont, övertygade om att det viktigaste politiska arbetet sker utanför parlament och konventionell partipolitik. Otyglade informella politiska rörelser kan växa snabbare och sprida sig mer naturligt över landsgränser, men de får sällan samma politiska inflytande som formella partier.
Black Lives Matter mobiliserade 30 miljoner amerikaner i de största demonstrationerna i USA på ett halvt sekel, men de skapade få bestående institutioner eller konkreta sakpolitiska framsteg. De unga klimataktivisterna har fått ett enormt kulturellt genomslag, men begränsat parlamentariskt inflytande.
I hyperpolitikens tid är det många som brinner starkt för sina kärnfrågor utan att nödvändigtvis ha verktygen som kan förvandla den energin till faktisk makt.
Det återstår nu att se vad som händer med den explosiva prodemokratiska energi som genererades i Frankrike under sommaren.
Inför valet åkte The Economist till Châteaudun, en småstad i Loire-dalen, där de träffade en relativt välmående medelklass. Ekonomin gick bra, flera nya företag hade etablerat sig i området, det lokala sjukhuset hade fått mer resurser och fler sängar, brottsligheten var obefintlig, inflationen inte heller något stort lokalt problem. “Men ändå är väljarna arga” skrev tidningen. Det skulle kunna vara rubriken på en berättelse om vår politiska samtid, eller en bok om hyperpolitiken.
Den vänsterliberala Raphaël Glucksmann, som leder partiet Place Publique i den franska vänsterkoalitionen, sade efter den överraskande segern i sommarens val att det är viktigt att inte pusta ut. I stället uppmanade han sina partikollegor att göra allt för förstå den vrede som mobiliserade både nationalistväljarna och det breda prodemokratiska engagemanget som fick vänsterkoalitionen att segra.
Problemet är att ingen är överens om vredens orsaker. Frågar du vad ilskan egentligen bottnar i så får du lika många svar som det finns medborgare i landet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Skrik och sangria – tar de gröna ut segern i förskott?
LÄS MER:Frankrikes minneskrig har blivit kusligt relevanta
LÄS MER:Ladj Ly skildrar sprickorna i Frankrikes nationella myter
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
