Klockan är tio i åtta fredagen den 21 september 1984. I Stockholmsförorten Bromsten väntar en tolvåring spänt när hallåan i TV1 påannonsera kvällens film, ”Konst på stickspår”. Sjuttio minuter senare har en av Sveriges graffitilegender fötts och en ny konstform etablerats.
– Det går inte att överdriva filmens betydelse – den har allt, säger Tarik Saleh i dag.
Dokumentären ”Konst på stickspår”, mer känd under namnet ”Style wars”, var regisserad av Tony Silver med fotografen Henry Chalfant som länge dokumenterat New Yorks graffitiscen. Den skildrade målarnas vardag och verk med en dramatisk intrig där graffitikonstnärer som la timmar på sina alster låg i fejd med signaturen Cap som klottrade över dem. Ett spänningsfält som finns kvar i graffitin 40 år senare.
Tarik Saleh, som i dag är en internationellt firad filmregissör, hade börjat måla innan han såg filmen.
– Men det var ”Style wars” som introducerade wildstyle, när man flätar ihop bokstäverna. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på Dondis wholecars [helmålade tågvagnar]. Min barndomsbästis Cherno Jarr hade en videobandspelare så jag åkte hem till honom. Vi pausade filmen, satte upp papper mot teven och ritade av målningarna.
"Style wars” förändrade allt
Liknande scener utspelade sig i hela Sverige. Ett land med två tv-kanaler där ”Style wars” visades på bästa sändningstid (”M*A*S*H” gick samtidigt i TV2). Videobandspelaren hade slagit igenom och kopior spreds från hand till hand. Att som Tarik kalla ”Style wars” för graffitins gamla testamente är träffande.
Även om graffitin redan så smått hade anlänt med hip hop-kulturen blev ”Style wars” livsförändrande för den första generationens målare. ”Den enskilt viktigaste referenspunkten”, som konstvetaren Jacob Kimvall skrivit (Filmrutan 4/23).
– Vissa säger att graffitin är konservativ. Jag menar att den är traditionell och har sina format, säger Jacob Kimvall när vi ses på ett kafé.
Jag har påpekat hur mycket som är kvar från ”Style wars” i dag. Sprej och munstycken som används må numera utvecklas specifikt för graffiti, vilket inneburit att man kan skapa fotorealistiska jättemuraler. Ändå målas mycket i samma stil. Det finns liknande konflikter mellan ”finmålare” och ”fulklottrare”. Samtidigt som båda är del av ett uttryck där signaturen, tagen, är alltings ursprung.
När ”Nolltoleransen” kom till Sverige
Jacob Kimvall disputerade 2015 med avhandlingen ”The G Word” där han undersöker hur samhällsintressen påverkar förståelsen av graffiti. Vi pratar om hur målandet några år efter ”Style Wars” nästan blev folkligt i Sverige i och med graffitiskolorna. De etablerades i slutet på 1980-talet. En i Stockholm som öppnade upp offentliga väggar för målare som Tarik, och en i Uppsala som jag tillhörde. Den drog till sig Sveriges då främsta målare som lärare och blev plattform för en ny generation. Med kommunala uppdrag där vi prydde köpcenter, viadukter och en buss i linjetrafik var det lätt att tro att acceptansen väntade runt hörnet. Skolans grundare Pärra von Andreasson talade om graffiti som folkkonst.
Men i mitten på 1990-talet förändrades allt.
– Nolltoleransen stigmatiserade uttrycket, säger Jacob. Det gick inte att vara del av det offentliga om man var utövande graffitimålare.
”Nolltolerans” är samlingsnamn på åtgärder som motarbetade graffiti. Bakgrunden kan sammanfattas i kriminologins Broken windows-teori: Åtgärda småbrott så sprids inte beteende som blir värre brott. Det ströddes resurser på sanering – klotter skulle bort inom ett dygn. Det spreds propaganda om graffitimålare som tungt kriminella. Vaktbolag skapade parapolisiära styrkor, spanade på målare och upprättade olagliga personregister. Och graffiti som uttryck förbjöds i all offentlig verksamhet.
SL sanerar klotter för 100 miljoner per år
Jacob berättar om bergrummet i Stockholm som hyrdes för en graffitiutställning men vräktes av polis eftersom de ”hade hyrt för konstutställning”.
– Juristen granskade vräkningen och kom fram till att man då måste bevisa att graffiti inte är konst, säger Jacob och ler. Men säger att det klena försvaret från kulturvärlden inför censur av ett konstuttryck säger något om graffitins status.
– Jag märker det bland konstvetare. Det är kittlande och spännande, men inte viktigt. Löjeväckande och allvarligt på samma gång.
Konsekvensen av nolltoleransen, som höll till 2014, fick enligt Jacob motsatt effekt från den önskade.
– Sverige gick från att vara känt för snygg stil och färgsprakande väggar till att bli känt för tågmåleri. Stockholm blev en magnet för världens hårdaste målare som ville ha en utmaning.
Klotter – med samlingsnamnet skadegörelse – är ingen liten utgiftspost. Även om kostnaderna har minskat på senare år ligger de bara hos Storstockholms Lokaltrafik på över 100 miljoner kronor årligen. De som likt Jacob Kimvall forskar kring graffiti menar att en hel del beror på att området också har blivit en kassako för specialiserade väktare och saneringsfirmor. Målare och graffitiälskare diskuterar om det är nödvändigt att ta ut och tvätta rent en tågvagn omedelbart – med störningar och irritation för resenärer – samtidigt som vagnar täckta med reklam rullar dagarna i ända. Medan trafikregionråd menar att punktinsatser – från jakten på ”storklottrare” till 24-timmarsregeln för sanering – är vad som ger resultat.
I en butikslokal på Södermalm i Stockholm håller landets största återförsäljare av graffititillbehör till. Highlights säljer bland annat sprejburkar framtagna för graffiti och munstycken för att forma sprejstrålen på olika vis. Jag och ägaren Alexander Mata skakar på huvudet åt utvecklingen sen vi målade med billack och manipulerade munstycken från hårsprej.
När vi började måla i Uppsala i slutet på 1980-talet hade graffitin redan etablerat sig.
– Jag kan inte ens minnas att jag såg ”Style wars” då, säger Alexander.
En film var inte lika betydelsefull när man dagligen kunde se målningar omkring sig. Vi åkte till Stockholm och fotograferade graffiti utmed tunnelbanan. Mötte likasinnade från Umeå och Göteborg på hip hop-jams, reste och skapade nätverk. Snart kom graffititidskrifter som Underground Productions, grundat av bland andra Jacob Kimvall 1992.
Mycket har hänt inom graffitin på 40 år
I dag trängs svenska och utländska tidskrifter i hyllorna på Highlights. De har stabil konkurrens från Instagram där det väller fram ny graffiti. Från legendarer som reser jorden runt och målar till de som utmanar graffitins machokoder. Som Lady K, en fransyska som filmar sig själv när hon är ute och drar tags klädd som, med Jacob Kimvalls ord, ”en borgerlig femme fatale”.
Alexander låser upp dörren för dagens första kunder, en pappa och hans elvaåring, och berättar om utvecklingen sedan de öppnade sin första butik före nolltoleransens slut.
– När vi startade åkte vi runt och letade klädmärken. Ägaren till ett som ursprungligen skapats av målare svarade nej: ”Graffiti är olagligt, det vill vi inte förknippas med”. Några år senare, när graffitin blivit business, kastade de sig över oss.
Numera har även småstäder lagliga väggar och Alexander berättar om Stockholms villaförorter där folk bygger privata väggar i trädgården för grannskapets ungar. Företag som tar fram sprejfärg i varje tänkbar kulör konkurrerar på en lukrativ global marknad – målare sponsras som idrottsstjärnor.
– Graffiti är accepterat. Gatukonst, som förknippas med graffiti, är etablerat på konstskolor. Även om det är kontroversiellt att måla i tunnelbanan så finns graffitin överallt i stadsbilden, till de vanligaste kunderna hör mammor som köper burkar med barnen. Allt som finns hos oss kan du numera köpa på Kreatima. Någon nolltolerans kommer inte igen.
Kommuncheferna växte upp med graffiti
I Stockholms slakthusområde ligger Lars ”Kaos” Hjertstedt i en soffa bland kuddar prydda med bilder på sprejburkar och nickar instämmande. En godisautomat är full av munstycken. 53-åringen är en av få svenskar som har målat oavbrutet sedan han upptäckte graffitin framför ”Style wars” (”med lite dippar när barnen föddes”). Han hör sedan slutet av 1980-talet – när hans ”crew” målade hela tågset – till den europeiska graffitieliten. I dag driver Lars ett företag som gör muralmålningar och håller graffitiworkshops.
– Dagens kommunchefer har ju växt upp med graffiti.
Utvecklingen från graffiti som något man lärde sig informellt till att Lars håller utbildningar för Svenska kyrkan får oss att skratta. Det var när jag målade med honom på 1990-talet som jag första gången mötte ”Style wars” – men inte som film. Lars hade filmljudet inspelat på kassett.
– Innan jag såg ”Style wars” trodde jag att man gjorde en målning så var man klar. Jag visste inte ens hur en sprejburk fungerade. Jag köpte en och det fanns inget munstycke, jag trodde det skulle vara så. Det fanns ingen att fråga, det tog flera år innan man lärde sig något. Men ändå: tänk så mycket svårare det är att börja i dag om man vill göra avtryck, att se all graffiti som väller fram på Insta. Jag hade nog tänkt, ”äh, det är inget för mig”.
"Reflekterar ibland om man bara är fett egotrippad”
På kontoret står en fotomaskin så att mellancheferna som prövat att spreja kan framkalla bilder på sig själva. När företag beställer en mural av Lars företag är det inte målningen de främst vill åt.
– Vi får ju en färdig bild att förstora. Jag får inte lägga till utifrån mig själv på deras logotyp. Vad de vill åt är äktheten, säger han och berättar om lyxbilmärket de ska göra en vägg åt.
– Då filmas vårt arbete för deras sociala medier. Chefer kommer förbi och provar. I det avseendet gör graffiti fortfarande ett rebelliskt intryck antar jag.
Lars kallar sig nostalgiker, och i den graffiti han målar privat syns Disneyfigurer och bokstäver som kunde vara hämtade ur ”Style wars”. Han målar fortfarande tåg. Vad driver honom 40 år senare att fortsätta?
– Det är som att gå ut och festa. Man får blåsa ut. Det finns en frihet i att ingen pekar på vad du ska göra. Och det är fortfarande lika roligt. När det som målades i mörker rullar in i dagsljus är det som en vernissage.
Men, inflikar Lars, det är ju en annan sak i dag. Han går ut vid fem på morgonen och målar, så hinner han lämna barn i skolan och gå till jobbet.
– Visst, jag reflekterar ibland om man bara är fett egotrippad. Fastnat i samma spår. Vad man gjort med sitt liv, om man bara smugit runt i buskar. Visst finns helt andra saker i graffitin i dag, som avancerade tekniker. Men även om stilen skiljer sig lite, är det ungefär samma som vi gjorde i början.
En kollektiv konstform
När vi ses ska Lars delta i en grupputställning på ett galleri för gatukonst i Uppsala – ännu ett exempel på graffitins institutionalisering. Vilket inte betyder att konstvärlden är särskilt intresserad av graffiti, inte ens av målare med 40 års erfarenhet.
– Träffar jag någon som arbetar med konst märker jag att de skrattar lite åt det jag håller på med. Sen finns graffitimålare som är mer accepterade av andra anledningar. Som NUG.
Den notoriskt medieskygge NUG har varit Sveriges mest konstetablissemangsomhuldade graffitimålare sedan dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2009 kippade efter andan framför filmen ”Territorial pissing” på en utställning och utbrast ”det här är inte acceptabelt”.
”Mitt mål är att ta min personliga erfarenhet av och förhållande till graffiti med mig till nya medier och miljöer, utan att förlora energin som finns i traditionell graffitti-bombning.” skrev NUG om filmen. ”Territorial pissings”, där en maskerad person klottrar ner en tunnelbanevagn med streck, hängde ihop med liknande filmer som NUG gjort med konstnären Pike. När jag 2016 intervjuade Pike för en bok om NUG pratade han om hur den energin gör graffitin till en extremsport.
När jag och Alexander Mata kör in i kulturkvarteret Snösätra för att måla tänker jag att folkkonst och extremsport sammanfattar graffitins spänningsfält i dag. Å ena sidan folk som i bergsklättrarutrustning och kamera i pannan snabbmålar ett tåg. Å andra sidan gubbgraffiti på lagliga väggar med läsk och korv en solig eftermiddag.
Medan jag och Alexander skissar dyker en annan målare upp och vi erbjuder utrymme på väggen. Vi kommer överens om färgskala för att det ska bli enhetligt, sen målar vi och pratar om bekanta från förr.
Förknippar man bara graffiti med egoistisk förstörelse låter det udda, men det är en kollektiv konstform där man lär sig planera, samarbeta och ta beslut i konstnärligt arbete under tidspress.
Jag kan inte låta bli att tänka på regissörer jag följt under filminspelningar, och undrar hur Tarik Saleh påverkats i sitt konstnärskap av graffitin.
– Att aldrig vänta på lov för att göra din konst. Ser du en vägg som behöver målas, måla den. Ser du en film som behöver göras, regissera den.
Läs mer från Hynek Pallas:
LÄS MER:Recension: ”I maktens skuggor” i regi av Mikkel Serup
LÄS MER:Varför bryr vi oss inte om att människor svälter ihjäl?
LÄS MER:Recension: ”The green border” i regi av Agnieszka Holland
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
