Varje man som hoppar in i debatten om längdens betydelse på dejtingmarknaden, startad av SVT-programmet ”Jag vill bli en short king”, måste få med en avgörande detalj. Sin längd.
För mig är detta extra viktigt, eftersom jag anar att folk kommer att använda min längd som enda, heltäckande förklaring till varför jag överhuvudtaget skriver den här texten.
Jag är 177 cm lång. Inte statsministerkort, men några centimeter under genomsnittet.
Jag har aldrig upplevt att jag blivit aktivt bortvald av en tjej på grund av min längd. Dessutom är jag gift och pensionerad från dejtingen. Ändå har jag också märkt av att tjejer pratar mycket mer om killars längd än för tio år sedan.
Jag har också noterat att tjejers rätt att prata om killars längd rutinmässigt försvaras med näbbar och klor, alltid med samma argument som tjejerna som intervjuas i ”Jag vill bli en short king” kör på:
”Man måste få ha preferenser”.
Men låt mig förklara varför jag ändå tillåter mig att bli lite irriterad.
I många år har vi fått höra att den gamla, unkna mansrollen ska luckras upp. Machoidealen ska grävas ner. På Instagram står mjukaktivister som Atilla Yoldas i målade naglar och försöker få oss män att gråta oftare än vart femte år.
Det är nästan så att man saknar 2006.
Allt med den traditionella manligheten ska bort. Utom en sak. Vi ska fortfarande vara stora. Varför? Jo, för att kvinnan, som sedan länge är stark, självständig, ”empowered”… vill känna sig liten.
Kognitiv dissonans så det sjunger om det.
Om vi gräver bortom ”preferenserna”: varför har kvinnor egentligen ett behov av känna sig små?"
I stället för att gömma sig bakom argument om att det är kosmisk rättvisa att även män får känna ångest över sina kroppar borde man kanske ifrågasätta det nyttiga i att bejaka klassiska könsroller.
Som 80-talist blev jag vuxen i en tid då det var tabu att prata så essentialistiskt om könen. Man skulle mer eller mindre förneka att det fanns några skillnader mellan män och kvinnor, utöver dem som de onda normerna tvingat på oss. Sedan kom post-PK och knuffade pendeln i andra riktningen.
Och nu har vi kvinnor som vill känna sig små. Det är nästan så att man saknar 2006. Betydligt fler kvinnor än som vill erkänna det har påverkats av den nykonservativa vågen som dragit över oss. Det går en rät linje mellan tradwives och längdhets – detta är min konspiratoriska kulle att dö på.
Jag tycker att man ska få dejta vem man vill; man är inte skyldig någon en chans.
GP:s Laura Ingemarsson vill inte tycka synd om short kings och det måste hon verkligen inte (27/8).
Allt jag med den största ödmjukhet föreslår är att tjejerna inte ska låta det stanna vid ”får jag inte ha preferenser?”.
Kanske skulle ni tjäna på att granska er själva lite (några centimeter räcker) den här gången.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det är svårt att tycka synd om korta killar
LÄS MER:Kritiken mot ”True detective” luktar genreförakt
LÄS MER:Recension: ”Skärvorna” av Bret Easton Ellis
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
