Sebastian Mattsson: Recension: ”Skärvorna” av Bret Easton Ellis

Bret Easton Ellis var i princip uträknad av det litterära etablissemanget. Men nya romanen ”Skärvorna” utgör en värdig comeback. Och Ellis är fortfarande knivskarp, skriver Sebastian Mattsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag och hela Sveriges Gen X-medieelit var där när Bret Easton Ellis kom till Rival i Stockholm för att prata om sin nya roman, ”Skärvorna” i måndags. Sin bad boy-image trogen började Ellis med att berätta att han var hög på benso, och lite senare utbrast han ”Really? But where am I now?” när intervjuaren Hans Olav Brenner nämnde att han skulle göra ett framträdande i Malmö två dagar senare.

Det låter som att hela tillställningen låg snubblande nära lyteskomik, men så var det inte. Benso eller inte, Ellis är fortfarande knivskarp.

”Skärvorna” är i sig en twist minst lika oväntad som något som händer i boken. Bret Easton Ellis var på många sätt uträknad av det litterära etablissemanget, reducerad till en gubbsur antiwoke-predikant som bara edgelords orkade lyssna på.

ANNONS

Så kommer plötsligt ”Skärvorna”. Recensenterna konstaterar förvånat att Ellis skriver lika bra som någonsin tidigare. HBO hör av sig och köper en option till en tv-serie (som ska bli minst tre säsonger lång, sa Ellis själv på Rival). En comeback à la John Travolta i Pulp Fiction är fullbordad.

Boken (som jag kastade mig över redan när den utkom på engelska i januari) utspelar sig i Los Angeles i början av 80-talet. Berättaren, en high school-elev vid namn Bret Easton Ellis, är en författartalang som inte vågat lämna garderoben än. Han har sex med killar, men i smyg, och har blivit ihop med skolans populäraste tjej för att täcka över sina spår. Parallellt med att Bret försöker navigera tonåren på bästa sätt härjar en seriemördare, The Trawler, i Los Angeles. En av Brets älskare blir mördad. Kan den nye ungen i stan, den osannolikt vackre Robert, vara inblandad?

”Skärvorna” är en bok som är intressant att placera bredvid Ellis debut ”Less Than Zero” (med den hopplösa svenska titeln ”Noll att förlora”) från 1985. På många sätt är det samma värld som skildras: ett LA som är både kokhett och iskallt på samma gång, nihilistiska, apolitiska ungdomar som självmedicinerar sig fram till total likgiltighet, och en vuxenvärld som är skrämmande frånvarande.

ANNONS

Men det finns en viktig skillnad. ”Less Than Zero” skrevs i samma avdomnade stil som kännetecknade huvudpersonen Clays psykiska tillstånd. Prosan var avskalad, miljöbeskrivningarna korta. I den 600 sidor tjocka ”Skärvorna” kan Ellis ägna en sida bara åt att förklara hur interiören i ett specifikt rum ser ut.

Till en början irriterade jag mig på detaljrikedomen. Den saktade ner berättandet, tyckte jag. Ellis kan inte hålla sig från att rabbla upp tidsmarkörer: kläder, frisyrer, möbler, bilar.

Det gör att ”Skärvorna” blir mer än en roman, den blir också ett slags bevarande av något som gått förlorat.

Men så klickar något och man förstår exakt vad författaren är ute efter. ”Less Than Zero” skrevs av en ung man mitt i något, ”Skärvorna” av en äldre man som blickar tillbaka.

Boken är ett proustianskt projekt att försöka återskapa något som är oåterkalleligen borta.

På Rival berättar Ellis att flera av galleriorna, biograferna och kaféerna som Bret och hans vänner frekventerat har rivits eller omvandlats till något helt annat.

Det gör att ”Skärvorna” blir mer än en roman, den blir också ett slags bevarande av något som gått förlorat. Ett envist försök att hålla fast vid ett stycke förfluten tid.

Den som kommer till ”Skärvorna” och förväntar sig ett konventionellt mordmysterium kommer däremot att bli besviken. Bret Easton Ellis är inte ute efter att tillfredsställa crimeälskarna.

ANNONS

Precis som i ”American Psycho” inser man snabbt att vi här har att göra med en mycket opålitlig berättare. Huvudpersonens egna upplevelser av morden är motsägelsefulla och fulla av luckor. I takt med att hans förankring i verkligheten lossnar tappar vi, läsarna, också greppet om vad som egentligen hänt. I slutet råder en välsignad förvirring som jag tror matchar absurdisten Ellis världsuppfattning ganska väl.

En värdig comeback? Absolut. Låt oss hoppas att det inte är en svanesång.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:"The Shards" har hittat regissör

LÄS MER:Linda Skugge: Depressivt förhållningssätt en motreaktion

LÄS MER:Mord till musik i American psycho

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS