Bokmässan hade redan på 1980-talet kunnat ha Sápmi som tema. I mina föräldrars bokhylla fanns Sara Ranta Rönnlund, Nils-Aslak Valkeapää och Marry Somby. Hemma hos áhkku och áddjá samsades klassiker som Kristoffer Sjulssons minnen med lån från bokbussen. Det kom plötsligt barnböcker och Britta Marakatt Labba berättade i bilder. Jojken kom ur garderoben. Smutsstämpeln bleknade.
Det var ingen flod, för många potentiella författare hade redan lämnat Sápmi och velat glömma var man kom ifrån. Konstigt vore det om vi hade tiotusental poeter när samiskheten varit så skamlig. Men det som ibland kallas ”den tysta perioden” var slut och under allt tryck hade en berättartradition klamrat sig fast.
Hemma kan folk berätta så stegarna reser sig till våningar där man annars inte släpper in en same.
Författaren Bengt Pohjanen sa en gång att i Tornedalen har de ett så rikt språk att stegarna ställer sig och klockorna stannar. Det är inte särskilt långt mellan Tornedalen och Sápmi, till viss del är de ju en och samma. Hemma kan folk berätta så stegarna reser sig till våningar där man annars inte släpper in en same.
På bokmässan i Göteborg i år var några av de stora på plats. Där gick Ánte Mihkkal Gaup som fått barnen att jojka med Juffá, en typ av ljudbokstjänst långt innan det var populärt. Bortanför honom professorn Harald Gaski som har lärt oss lyfta litteraturen ur västerländska tankemönster. Där var Siri Broch Johansen, Sigbjørn Skåden, Niillas Holmberg och Inger-Mari Aikio.
När det samiska författarcentret Tjállegoahte blev inbjudna till bokmässan som hedersgäst, fick de frågan ”vad vill ni?”
Vi vill prata om litteratur. Vi vill inte vara informationscentrum. Vi vill ha författare från alla våra länder och visa bredden folk inte ser.
Vi vill prata om litteratur.
Vi vill inte vara informationscentrum.
Vi vill ha författare från alla våra länder och visa bredden folk inte ser.
Bokmässan nickade.
Ingen har råd med mässor så man ringde alla man kunde: Vill ni komma och hjälpa? Började skramla. Kin museet för samtidskonst och slöjdaren Katarina Spiik Skum klädde mässgolvet i bjökslanor och tyger. Garn och klädesbitar som blivit över.
Det var en monter som i princip kunde tas ner med rajd. Katarina hade tidigare gjort samma sak på Venedigbiennalen med arkitekten Joar Nango.
”Kan man gå på de här?” Frågade en kvinna när montern var på plats. Hon pekade på renhudarna på golvet.
”Jojdå”, svarade jag. ”Det är meningen att man ska få sitta ner.”
Hon rörde försiktigt vid renhåren.
I programmet fick de sålla, för bara i höst finns nytt av Ella-Maria Nutti, Mats Jonsson, Pia Mariana Raattamaa Visén, Fredrik Prost, Saia Stueng, Linnea Axelsson och Tina Harnesk. Jag nämner bara några.
Folk kom för att träffa agenter, kanske bli översatta. Sitta på stor scen för första gången. Skakigt, och fint!
Det var som att se ett träd växa sig högre.
Det var som att se ett träd växa sig högre.
Och ska träd bara få växa utan att användas till marknadssyften?
På fredagen anordnade två tankesmedjor samtalet ”Samerna – privilegierad folkgrupp eller utsatt urfolk”. En av männen vred sig, himlade och suckade. Var han omedveten om föraktet han utstrålade eller ville han?
Jag känner honom inte, men det var omöjligt att inte minnas tidigare platser. Jag stod på en kall skolgård igen bland klätterställningar. Barnen jag försökte undvika när jag kunde hade bundit mig att lyssna.
Utekvällarna där jag istället för att dansa har försvarat att jag finns.
Kläder jag trodde var kläder och inte någon kofta.
Kläderna jag tar av mig när jag inte orkar stå i det.
Några äldre som var där mindes annat, långt sorgligare än jag. Så matt på hur tiden stillnar att man sjunker ihop. Stirrar på de som vill vrida ens klocka och att tiden när jag hade ondast, hade de det helt bra.
På seminariet målades renskötare upp som en motpol till fred och säkerhet. Det visionerades om att hur de internationella konventioner som skyddar samerna som urfolk inte längre kommer vara.
Det var en timme där skrattet fastnade i halsen på världens vackraste fest
Det var en timme där skrattet fastnade i halsen på världens vackraste fest, jävla skratt som alltid kan fastna, när ska du få klinga och vara dig själv en stund? Jag tror folk påmindes om hur det är att vara på nåder och hur vi öppnar dörrar som kan komma stängas igen.
Redan i början av 1900-talet skrev Johan Turi boken ”Muitalus sámiid birra” för att folk inte skulle kunna ”vrida” allting att bli samernas fel.
Jag undrar vad Johan Turi skulle ha sagt. Eller som det står på samiska t-shirts nuförtiden, ”What would Elsa Laula had done?” Vi klamrar oss fast vid minnet av kvinnan som ställde sig upp.
Hade hon kokat som Ann-Helén Laestadius (DN 1/10)?
Hade hon skrivit en ny pamflett?
Kanske hade hon börjat på en arg roman om ”Sameproblemet”, som Kathrine Nedrejord.
Så less Elsa Laula hade varit på hur lite som hänt politiskt – och så stolt över det folk själva har skapat med ingenting i händerna. Det var omöjligt att inte bländas av att Tjállegoahte hade samlat det de i USA och Canada kallar indigenous brilliance.
Efter bokmässan skrev författaren Ánne Wuolab, som varit med och skapat Tjállegoahte, att hon var glad för att den samiska montern förblev ”smart, positiv, intelligent, selvbestemmende og samisk”.
Sista kvällen samlades författarna på Folkteatern i Göteborg och Sofia Jannok sjöng a capella.
Du tror jag finns först när du ser mig
det är ingen som minns när jag tog första steget
jag har krigat sen första dagen
jag har tagit en två tre för laget
Du kan snacka boom nånannanstans
jag rinner ut på tolerans
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Stinas jojk" av Mats Jonsson
LÄS MER:Efter 40 år: Bokmässan lyfter samisk litteratur
LÄS MER:Recension: ”Far inte till havet” av Elin Anna Labba
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
