Recension: "Stinas jojk" av Mats Jonsson

”Stinas jojk”. Kanske rör det sig om en av höstens anspråksfullaste boktitlar. För i den traditionella samiska kulturen är jojken inte vilken aktivitet som helst. Jojk kan bara delvis jämföras med sång. För den som besjunger något eller någon finns det en tydlig distinktion mellan sången och ämnet för sången.

Jojken, en aktivitet som bär på en djup andlig innebörd, är synonymt med det som jojkas. Att kalla en bok ”Stinas jojk” är med andra ord något helt annat än att kalla den ”Stinas sång”.

Med tanke på att Kristina Katarina Larsdotter, vars livsöde skildras här, är en historiskt existerande person kan man ju fråga sig om Mats Jonsson verkligen har täckning för den titeln. Det vore rimligen omöjligt. Men så ska vi nog inte heller förstå titeln som att det är han som jojkar, utan Stinas storasyster Sara.

Seriens ramhandling är förlagd till det förra sekelskiftet och Sara befinner sig här vid slutet av sitt långa liv: en forskare från Uppsala universitet har anlänt till Lappland för att dokumentera den samiska kultur som inom kort kommer att slås i spillror genom fördrivningar och avverkningar.

Tidens rasbiologiska föreställningar tillåter en ny och hänsynslösare behandling av samerna. Det är inför honom som den inte ont anande Sara jojkar fram berättelsen om sin älskade lillasyster, flickan vars skelett aldrig slutade växa och som till slut blev över två meter lång.

När ryktet om ”Stor-Stina” spred sig ner till huvudstaden övertalades hon att bege sig dit och visa upp sig mot betalning.

När ryktet om ”Stor-Stina” spred sig ner till huvudstaden övertalades hon att bege sig dit och visa upp sig mot betalning. Så småningom skulle hon och Sara genomföra turnéer i Europa där hon i braskande rubriker presenterades som ”The Lapland Giantess”.

Men också berättelsen om en jojk kräver etiska överväganden när det är en verklig människa som skildras, i synnerhet den som blivit utsatt för det som kallas för ”andrafiering” (alltså tydligt utpekad som avvikande). När den tänkta är unga läsare blir en sådan medvetenhet ännu viktigare. Den etiken finns här – men den är också en helt integrerad del av verkets estetik.

Särskilt tydligt blir det när man tittar på hur Jonsson hanterade samma stoff i den Augustnominerade serieromanen ”När vi var samer”. Även om vissa serierutor är återanvända är resultatet starkare här. Självklart är det delvis en fråga om fyllighet – där avhandlades Stinas livsöde på sex sidor och var ett bland många som skulle skildras. Men det är inte hela förklaringen.

Jonsson har också gjort en rad medvetna val som konsekvent har udden riktad mot andrafieringen. Hur en person förs in i en berättelse är till exempel så gott som alltid en fingervisning om vad vi ska uppfatta som centralt.

I ”När vi var samer” inleddes skildringen av Stina med att hon lekte monstret Stalo och jagade de mindre barnen. I inledningen till ”Stinas jojk” är det i stället systrarnas relation och jojken som lyfts fram som centrala element. Först ett par sidor in förstår vi att Stinas längd inte betyder att hon är äldst.

Ett återkommande inslag är de bilder där den beskyddande Sara omfamnar henne bakifrån och låter Stina vila med huvudet i hennes knä. Etiken blir också tydlig i vad som nu aktivt väljs bort.

Det tydligaste exemplet rör de groteska vaxkabinettfigurer föreställande Stina som visades upp efter hennes död. I ”När vi var samer” gestaltas en sådan figur framifrån. Här får vi bara se ryggen på en sådan figur och den åldrades Saras förskräckta reaktion.

I en textruta slår hon fast att hon måste ”minnas Stina”, ”så att inte det här belätet de skapat blir det enda som finns kvar”. Vilket förstås också är Mats Jonssons ärende.

Det har han inte bara lyckats med – slutresultatet har också blivit mästerligt.

Läs fler texter i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Helga” av Bengt Ohlsson

LÄS MER:Recension: ”Noveller” av Shirley Jackson

LÄS MER:Recension: ”Metamorfoser: eller Den gyllene åsnan” av Lucius Apuleius

Per Klingberg