Kamala Harris och hennes vicepresidentkandidat Tim Walz sitter vid ett runt bord på en restaurang och spelar in ett klipp för att introducera honom för väljarna. Det är ett personligt samtal som avhandlar musiksmak och floskler om framtidens USA.
Innan de ens slagit sig ned vid bordet hinner Walz säga något som väckt reaktioner.
”Jag äter white guy tacos”, berättar han.
”Vad betyder det? Är det tonfisk och majonnäs?” frågar Harris med spelad oro.
Svaret lugnar henne. ”White guy” i Tim Walz vitmans-tacos är bara en synonym för avsaknad av kryddor. Svartpeppar är det mest smakrika man kan äta i Walz hemstat Minnesota, menar han.
Politiska motståndare har rasat. Etnifieringen av den kryddlösa tacon är rasistisk och förresten osann, heter det. Dessutom har Walz blivit avslöjad som lögnare när det framkommit att han själv använt både 1 burk tärnad mild grön chili och paprikakrydda i ett recept för åtta år sedan. Om han kan ljuga om det kan han väl ljuga om vad som helst à la George Santos?
Den banala och barnsliga apolitiska diskussionen är inte ensidig. Donald Trumps konsumtion av skräpmat och diet coke har inte lämnats okommenterad.
I fråga om att reta upp människor är det, så att säga, ett framgångsrecept.
Sedan ett och ett halvt år tillbaka lagar och recenserar jag politikers recept på mitt Instagramkonto med det övertydliga namnet ”Politikermat”. Som politikermatkock är jag visserligen glad över fokuset på mat, men också förtvivlad. Genom att prata om maten slipper man prata policy för att mobilisera väljare. Alla har en relation till mat och till skillnad från finans-, utrikes- eller socialpolitik krävs ingen kunskap eller ens tankekraft för att bilda sig en uppfattning.
I fråga om att reta upp människor är det, så att säga, ett framgångsrecept.
I fallet med Walz kan hans uttalande väljas att tolkas som ett skämt om bilden av vita mäns smaklökar, eller som en attack mot ”den vanliga amerikanen”. Det är genial rage bait med både fördomar och avsky mot förmaningar som ingredienser.
Vem kan glömma när New Yorks före detta borgmästare Bill de Blasio betedde sig som Marie Antoinette och åt pizza med kniv och gaffel? Eller när Lena Andersson föreslog att fattiga föräldrar skulle laga havregrynsgröt? Eller de klassiska debattämnena Way Out Wests köttförbud och skolmatens anpassning efter religiösa grupper och allergiker?
Att etablissemanget ska ha åsikter om vad man stoppar i sig retar upp människor på djupet. Det oavsett om etablissemanget är en amerikansk presidentkandidat, författaren till ”Egenmäktigt förfarande” eller en tjänsteman på den kommunala förvaltningen.
I ett polariserat politiskt landskap riskerar känslorna att bli starkare än de politiska visionerna och maten ätas upp av kulturkriget.
LÄS MER:Tim Walz trygga manlighet skrämmer MAGA-högern
LÄS MER:Att Demokraterna mobbar är inget nytt
LÄS MER:Ogifta kattkvinnor kan avgöra valet i USA
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
