Konstnär, författare, filmskapare, musiker, designer, fotograf, skådespelare, scenograf… Ja, Carl Johan De Geer har gjort ett mycket djupt avtryck i svensk kultur, vår konsthistoria och samtid. Den ikoniska sviten ”Skända flaggan” – tre verk från 1967 där vapenvägran propageras – tycks aldrig gå ur tiden.
Men nu handlar allt om älgen. Och Göteborgskoloristerna. Alla som älskade Göteborgs konstmuseums utställning om denna kulörta grupp får sig nu en fortsättning i De Geersk tappning. Konstnären har gått i närstudie av koloristernas verk och målat egna tolkningar, repliker kan man säga.
Det är dock svårt att se den här utställningen som något annat än en hyllning till Göteborgskoloristerna och deras stil.
Den här typen av teknik, att göra nytt av andras redan existerande verk skapar ibland diskussion om vad som är okej och inte. Det är dock svårt att se den här utställningen som något annat än en hyllning till Göteborgskoloristerna och deras stil. Samtidigt gör De Geer sin egen grej.
Merparten av verken är målade i våras och hänger i den större salen. I det inre rummet finns fem seriegrafier där färgerna vibrerar. Det är inte bara bekanta motiv från Göteborgskolorister som Karin Parrow, Inge Schiöler, Ragnar Sandberg och Åke Göransson som besökaren får möta. Även August Strindberg och Prins Eugen dyker upp.
I varje verk är djuret närvarande. Lite vilsen men alltjämt en iakttagare av den här världen vi befinner oss i. Den står där och glor med sina stora, ängsliga ögon.
De Geer har även tidigare gjort en variant av Prins Eugens ”Molnet” (målad 1896) som hänger invid Eugens målning på Göteborgs konstmuseum. På den här utställningen dyker två till repliker upp – och så älgen. Älgen står i Sandbergs blekgröna Landala, älgen vilar lite i Kylbergs ”Träden vänta”, eller badar som i ”Tremastare”.
I varje verk är djuret närvarande. Lite vilsen men alltjämt en iakttagare av den här världen vi befinner oss i. Den står där och glor med sina stora, ängsliga ögon. Det är både dumt och roligt. Existentiellt begrundande också, men främst är den här väna, lilla älgen någon jag vill följa likt den stora älgvandringen. Man undrar ju vart de är på väg.
De Geer vill att humorn ska finnas med i konsten. På Göteborgs konstförening är det precis så.
Allra första gången jag själv mötte ett verk av De Geer var när jag som tonåring såg en tygkasse gjord i hans mönster ”Monster” från 1986. Reaktionen var: snygg, annorlunda, kul. De tre orden sammanfattar rätt väl vad som pågår i den här utställningen. De Geer vill att humorn ska finnas med i konsten. På Göteborgs konstförening är det precis så.
På ett sätt är det också en förutsägbar utställning. Vi vet vad vi ska få av De Geer, samtidigt tycks publiken omättad. Tur är det väl då att konstnären vill mata oss vidare.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”A Potential Movement, a Movement’s Potential, and a Sudden Stillness” på Nevven
LÄS MER:Recension: ”(på) gränsen” på Röda sten
LÄS MER:Recension: ”Ilon Wiklands bildvärldar” på Göteborgs konstmuseum
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
