Världshistorien kan beskrivas som ett gytter av katastrofer. Det är olyckorna vi minns. Och bland tragedierna framstår fortfarande Förintelsen som en av de mest chockerande.
Ann Edholm har länge refererat till Förintelsen i sin laddade konst. I utställningen ”En annan plats” är sambandet inte lika uttalat, även om det i utställningstexten hänvisas till författarna och koncentrationslägeröverlevarna Tadeusz Borowski, Primo Levi och Paul Celan.
Hennes stora målningar i olja, akryl och vinyl genomsyras av en kuslig spänning. Ett exempel är ”Inte jag, bara de vet stunden I” (2024), där två begreppsvärldar kolliderar.
Det är som att se Olle Bærtling gå i strid mot Mark Rothko. I verkets nedra kant syns en vit bård med vassa taggar. Den erinrar om ett vitt staket, som ofta brukar förknippas med familjelycka och välstånd. Vem har inte hört talas om det amerikanska begreppet ”white picket fence”? Samtidigt har taggarna något aggressivt och fabricerat över sig.
Det rödsvarta färgfältet, som utgör resten av bilden och som ”staketet” reser sig emot, är desto mer svårtydbart. Det representerar något okänt – det man inte vill se.
Ann Edholms verk antyder att perceptionen är förrädisk. Det är svårt att ta in helheten. Och det är inte för inte som en viss film gör sig påmind, en av fjolårets bästa: ”The Zone of Interest”.
I den skildras en Auschwitzkommendant och hans familj. De lever i ett fint hus i närheten av lägret och fast de hjärtskärande skriken sipprar in i deras trädgård väljer de den ohyggliga bekvämligheten och slår dövörat till.
Men trots att dessa arbeten har en implicit koppling till 1900-talets värsta brott tycks de också peka på att det just nu pågår storskaliga oförrätter som inte uppmärksammas tillräckligt
Målningarna i ”En annan plats” bygger på repetition. Spetsar och dimridåer. Flera av dukarna går i svart, vitt och rött – nationalsocialismens palett. Men trots att dessa arbeten har en implicit koppling till 1900-talets värsta brott tycks de också peka på att det just nu pågår storskaliga oförrätter som inte uppmärksammas tillräckligt.
Denna utställning kan nästan beskrivas som två utställningar, då Ann Edholm även målar på dukarnas kanter som blir till ett slags avknoppningar. Färgerna har smetats ut och behärskningen har avtagit. Upprepningen är över.
Kan eländet någonsin sluta?
Jag blir hypnotiserad av dessa målningar och skulle kunna se dem hundratals gånger. Och vid varje tillfälle skulle de ge mig en ny ingång till mänsklighetens bristfällighet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Ann Edholm – Galleri Hammarén
LÄS MER:Recension: ”Alternativ retrospektiv” med Annika Elisabeth von Hausswolff
LÄS MER:Fyrtio år sedan graffitin kom till Sverige
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
