Vad trist det är att bli gammal. Vardagen känns som ett tvång och allmäntillståndet kan liknas vid känslan som ges av Livia Prawitz utställning på Galleri 54. Särskilt speglar jag mig i verket där skumplast spänts fast med ett stålband, vilket tycks hänvisa till minnen av en sjukhusvistelse. Vad hände med oss egentligen? Varför sitter vi fast i en struktur av järntråd?
Kanske var det liknande tankar som fick offentligt anställda personalhandläggare och försäkringsutredare att låta sig liksminkas till black metal-versioner av sig själva i John Huntingtons fotoporträtt som ställs ut på Galleri Box. Den Göteborgsbaserade konstnären har spelat spratt med svensk förvaltningskultur sedan tidigt 2010-tal. Då kunde man småskratta åt hans Monty Python-liknande sketcher om Sverige som ett ’byråkratiskt skymningsland’, men nu känns hans porträtt av satanistiska ämbetsmän som en rätt rimlig väg att gå. Det verkar helt enkelt som att tidsandan hunnit ifatt honom.
Samtidigt gör Huntington sitt bästa för att bekämpa byråkratins kolonialisering av livsvärlden. På ena väggen sitter en samling ’skyddstalismaner’ skapade av hopknycklat myndighetspapper och en droppe blod. Därtill visas snustorra tutorials av hur man skapar egna talismaner och var dessa ska placeras för att suga åt sig kontorets negativa energier.
Det är på samma gång skojigt och mörkt att föreställa sig ett myndighetskontor där personalen tvångsmässigt flyttar runt talismaner och skär sig i handlederna med en kartongkniv. På ett djupare plan kan Huntington sägas gäcka förväntningen att konstnärer ska rädda oss från det alltmer fascistliknande ekorrhjul som vi kallar samhället.
I deras universum kan även jag som vegetarian ge mig hän åt mina köttsliga begär och dansa med en eco-friendly gristarm runt halsen
Det nyöppnade galleriet Allmänna Konsthall vid Stigbergstorget visar en utställning med det idag rätt bortglömda electroclash-duon Chicks on Speed som bildades på en konstskola i München i mitten av nittiotalet. De stod på topp i en tid då Ryanair lanserade sin första websida och eurotrash fortfarande var ett gångbart begrepp. Visserligen kröntes Chicks on Speed till Arvikafestivalens drottningar 2003 men deras svunna stjärnglans räcker knappast som motivering för en utställning tjugo år senare.
Trots detta inger utställningen faktiskt framtidshopp. Det visar sig att dessa elektrifierade popsnören numera engagerar sig i någon sorts EU-projekt om matindustrins klimatavtryck.
Visst, det låter som ett deppigt livsöde för duon som förut dansade i öknen och sjöng om utopier. Samtidigt lyckas Chicks on Speed med att få den uppfordrande forskningen om klimatomställning att kännas rolig och sexig, om än på ett rätt skevt sätt.
Jag fastnar framför allt för deras skumma men också smått geniala Meat & Drag där en musikvideo mixas med akademiska powerpoints och en intervju med den franska biokonstnären Orlan. Kanske är filmen ironisk men jag tjusas av argumentet att kött, som idag kan odlas i laboratorium, har blivit ett flytande begrepp.
Filmen får mig att förvandlas till i en yngre version av mig själv. Jag orkar inte längre bry mig om den tveksamma moralen i forskning med genmanipulerade djur utan förförs av Chicks on Speeds färgsprakande retrofuturism. I deras universum kan även jag som vegetarian ge mig hän åt mina köttsliga begär och dansa med en eco-friendly gristarm runt halsen. Deras film antyder också att man i framtiden kan nyttja genmanipulation för att framställa labb-odlat människokött. Mums filibabba.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Göteborg International Biennial for Contemporary Art (GIBCA)
LÄS MER:Veckans skivor 11/10
LÄS MER:Recension: ”Jag föreställer mig ett hem” – Göteborgs konsthall 100 år
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
