Ingenting är stramt eller kyligt i Patrik Bengtssons utställning som inviger Galleri Thomassens nya lokaler i Sockerbruket. Konsten är snarare uppsluppen och ocool – och det är uppfriskande. Jag får till en början känslan av att besöka en ateljé tillhörande en färgsprakande kulturtant som har börjat experimentera med psykedeliska substanser på ålderns höst. Det är mycket ”Alice i Underlandet” över det hela. Gränslös ömhet som kan slå över i något okontrollerbart.
Detta är andra delen av Patrik Bengtssons episka utställningsserie, den första kan fortfarande ses på Röda Sten konsthall. Allt cirkulerar kring den fiktiva kvinnan Verdura, vars namn betyder grönsak. Hon tycks ha tröttnat på människosläktets likriktning. Därför lämnar hon den officiella världen och skapar ett nytt samhälle där det trasiga inte vanäras utan vårdas.
Ett exempel på hur Patrik Bengtssons alter ego Verdura arbetar kan ses i galleriets största rum där ett schabrak till podium har täckts med en gräsgrön, tråcklad textil. Här står en mängd keramiska ”plantor” som har lagats med ett virrvarr av trådar.
Vissa av dem påminner om sköra blommor som har stympats på något sätt, andra ter sig mest som svårdefinierbara prydnadsföremål som hade passat perfekt i Bilbo Baggers hem. Om de hade kunnat tala hade de sagt: nyttja mig på egen risk. De är varken funktionella eller pålitliga.
Jag blir förvirrad: min inre ordningspolis irriteras av krocken medan min inre bråkstake jublar.
Patrik Bengtssons pappersbaserade verk är mestadels gröna och får lokalen att påminna lite om ett växthus. Långa pappersremsor tränger ut ur ”Everything’s gone green”. Dessa illusoriska ”lianer” ger intryck av att man skulle kunna använda dem för att svinga sig in i världen som de också döljer. Men går det att lita på detta paradis?
Utställningens bästa bild – ”Sillkung” – går helt i blått. I den skildras uppradade vågor som erinrar om dem man kan finna på urnor från antikens Grekland. Ibland gör vågorna revolt och skvalpar över i en rad som inte tillhör dem. Då blir det snarare japanskt träsnitt över verket. Jag blir förvirrad: min inre ordningspolis irriteras av krocken medan min inre bråkstake jublar.
Mest flummig i sammanhanget är nog ändå en film där Verdura (spelad av Jeanette Månsson) flyr iväg från civilisationen till en lummig plats. Där bjuds det på rusiga middagar och ceremoniella möten med guden Bacchus (Christoffer Fransson).
En faun (Johan Zetterquist), som även syns i filmen, uppträder under vernissagen i en repetitiv performance med Verdura och Bacchus. De sitter lättklädda runt ett bord och försöker foga samman skärvorna från en trasig keramisk ”planta”.
Ja, vad ska man säga om allt detta? Det är inte lätt att lägga ihop pusselbitarna för att skapa ett enhetligt sammanhang. Men det är ju inte alltid meningen. Det ska spreta.
Denna gång leder tankebanorna till klimatångesten och den lobotomerande fascismen, som bidrar till att de flesta blir rädda för att sticka ut. Framtidstron har gått i kras. Den ”defekta” konsten illustrerar detta tillstånd och behövs därför mer än någonsin.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Vanishing Point” med Hans Op de Beeck på Nordiska Akvarellmuseet
LÄS MER:Recension: Examensutställning för HDK-Valands masterprogram i fri konst
LÄS MER:Recension: ”Älg” av Carl Johan De Geer på Göteborgs konstförening
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
