Förra våren släpptes den saudiske dissidenten Raif Badawi efter ett tioårigt fängelsestraff. I dag är det väl mest Amnesty som minns Badawi. Men när den liberale bloggaren dömdes till 1000 piskrapp, tortyr och fängelse var han på världens läppar. Brottet? Apostasi – vilket innefattar blasfemi och kan bestraffas med döden – eftersom Badawi hade påstått att judar, kristna och muslimer är likvärdiga.
Under denna sommar av säkerhetskriser har mina tankar gått till Badawi. Till flyktingar som den anonyma kvinnan i Niklas Orrenius reportagebok ”Skotten i Köpenhamn” – en konstnär som flydde Iran och vill avbilda profeten Muhammed.
När jag under sommaren har läst luddiga upprop om religiösa kränkningar – som det signerat av namnkunniga debattörer, bland annat Ola Larsmo, i DN 25/7 – eller ännu en rasistisk groda från ännu en Sverigedemokrat samt krav på svartvita ställningstaganden i sociala medier har mina tankar gått till dem. För att hålla blicken på vad allt i slutändan handlar om.
Det svenska sammanhang där den pågående krisen utspelar sig kan tyckas svårt att överblicka. Nato? Hädelse? Islam?
Det svenska sammanhang där den pågående krisen utspelar sig kan tyckas svårt att överblicka. Nato? Hädelse? Islam? Men faktum är att ställningstaganden kring Koranbränningar och den fräna rasism som dykt upp landar i samma fråga: vikten av civilsamhällen där du inte på förhand döms för att du har viss religion eller etnicitet.
Först och främst: Om vi hade fått en rödgrön regering förra hösten så hade även de suttit med en kris nu. Det krävdes inget geni för att räkna ut vad som skulle reta det Sverigeskeptiska Turkiet under den känsliga Natoprocessen. Och man är naiv om man tror att ryska intressen missade det.
Men, och här kommer vi till det som gör den här krisen djupare, och med mer långtgående konsekvenser än under ett hypotetiskt rödgrönt styre: Högerregeringen har gjort sig beroende av Sverigedemokraterna, ett extremistparti som är pålitligt i en fråga: rasism. Det skedde i ett läge där Europa befann sig i en konflikt som man inför valet visste skulle rita om världens geopolitiska karta, med allvarligare hotbilder än förut. I det läget valde Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ett parti som nyligen varit Rysslandsvänligt, som stödjer det odemokratiska Putinvänliga Ungern. Och – vilket borde ha diskvalificerat dem i Liberalernas ögon – attackerar svenska muslimer som grupp. SD-åsikter om att muslimer inte är svenskar eller att islam inte är förenligt med Sverige var ingen nyhet 2022.
Ingen i regeringen kan alltså ha förvånats över det sverigedemokratiska bifallet till Rasmus Paludans destabiliseringskampanjer.
Nu talar Ulf Kristersson om det allvarligaste läget sedan andra världskriget men ignorerar att Richard Jomshof, ordförande i justitieutskottet, sprider vulgära påståenden om islam som påminner om att muslimer varit den europeiska högerextremismens främsta måltavla sedan den började dölja sin antisemitism.
Den storm vi befinner oss i, där muslimer utmålas som motståndare till demokrati, är vad Sverigedemokraterna eftersträvar. Det var det Jomshof menade när han 2017 delade en bild på islam som en trojansk häst i väst. Och den som nu inte ställer sig på kullen med Jomshof blir en fiende till yttrandefrihet och Salman Rushdie. Sommaren 2023 tycks så halva flödet i sociala medier mena att hädelselagar ändå kunde vara en grej, medan den andra sidan förklarar att muslimer hör hemma på medeltiden.
Ingen bör tona ner hotet det innebär att teokratier nu fördömer Sverige. Men man kan inte blunda för att den hets mot muslimer som bara har växt på senare år också är ett allvarligt hot mot det öppna svenska samhället.
Ingen bör tona ner hotet det innebär att teokratier nu fördömer Sverige. Men man kan inte blunda för att den hets mot muslimer som bara har växt på senare år också är ett allvarligt hot mot det öppna svenska samhället.
En anledning till detta, till att många accepterar att man urskillningslöst buntar ihop människor baserat på etnicitet och religion, är okunskap. Hur många kultur- och ledarsidor har regelbundna pennor som bottnar i kunskap om islam och den muslimska världen? Hur många har lyft blicken ditåt under denna kris?
När Jonas Otterbeck, en av Sveriges stjärnor i islamologi (och min tidigare lärare) som är professor vid Agha Khan-universitetet i London skrev en briljant satir om Jomshofs syn på islam var det i ett hörn på internet, i nätmagasinet Konkret (30/7).
Otterbeck visar hur Jomshofs syn på islam är lika extremistisk som IS uttolkning. Vad vi saknar i svensk offentlighet är förståelse för sådant. För debatter och kultur som existerar i den muslimska världen. Det är mer lockande att bråka om Jomshof än att ge marockansk feminism utrymme. Eller att skriva om rollen islam spelar i en av fjolårets mest internationellt rosade svenska filmer, Tarik Salehs ”Boy from heaven”.
Inget är nytt. När jag på 00-talet försökte publicera en text om romanen ”The Taqwacores” av konvertiten Michael Muhammed Knight var ingen kultursida intresserad. Temat? Ett muslimskt punkkollektiv i USA. De befolkas av sufis i tuppkam som bråkar med shiitiska skinheads om Koranens inflytande på Iggy Pop. I en typisk scen spelar barbröstade riot grrrls iförda niqab låten ”Muhammed was a punk rocker”.
Knights syfte var att med punkens frihetsmotto – och nerkissade koraner – inspirera unga att söka individualism utan dogmer. Till sist publicerades texten. I ”Minaret”. En tidskrift för svensk muslimsk kultur.
Starka civilsamhällen kräver en hel del. Till exempel säkerhetstänk. Man låter inte nazister och islamister demonstrera framför synagogor. Och man tänker efter vilka man gör till regeringsunderlag. Ett öppet samhälle där man som muslim kan diskutera religion och frihet, skriva böcker som ”The Taqwacores” eller måla Muhammed-porträtt främjas nämligen inte av partier som demoniserar muslimer och drar dem över en kam.
Men stödet till öppna samhällen stannar inte vid våra gränser. När ord som blasfemi har glömts bort i den svenska debatten för denna gång så kvarstår den för muslimer som Raif Badawi. Han som för sitt ”brott” att vilja ha ett civilsamhälle i en totalitär teokrati fortfarande lever under ett tioårigt utreseförbud medan hans familj flytt. För Badawi och många andra fängslade, torterade och piskade – och för dem som flytt förtryck – kan inte slutsatsen av den pågående krisen bli att demokratier som Sverige inför inskränkningar och hädelselagar.
Det vore ett oförlåtligt svek.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Boy from heaven” i regi av Tarik Saleh
LÄS MER:Saudiske bloggaren riskerar halshuggning
LÄS MER:Fel att tro att alla muslimer blev kränkta av Vilks
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
