”Om att gnälla är en konstform vinner kulturdebattörerna varje gång”. Så lyder rubriken på DN:s Max Hjelms inlägg om samtidspoesin (31/7). Den rimmar väl med ledarens innehåll, där Hjelm anklagar Lyrikvännens redaktör Saga Wallander för att vara negativ i sin text om poesins ställning i Sverige (DN 28/7).
Beviset för att oron Wallander ger uttryck för är överdriven finner Hjelm i kommunpoeten Jimmy Alms SvD-reportage om det unga poesistockholm (28/7). Unga som dras till tillställningar anordnade av ”L’amour – La Mort” och ”Babo” används som argument för att en marknadslogik är applicerbar på poesin. Vilket det såklart inte är.
Som Ali Alonzo – medgrundare till ”Babo” – påpekar i ETC ägnar sig deras verksamhet inte åt en ”framgångsrik navigering genom kommersiella flöden” (1/8), som Hjelm påstår. Tidskriften hade inte överlevt utan kulturbidrag. Att personer besöker releasefester är, som Alonzo skriver, inte heller synonymt med läsare.
Verksamma i den kulturella offentligheten bör, till skillnad från vad Hjelm hävdar, rikta blicken mot poesins utmaningar. Den som värnar om konstformen måste ta dess problem på allvar. Det är först då de kan åtgärdas.
Anledningen till Wallanders text inte sprudlar av positivitet är att det finns lite positivt att säga om poesins situation i Sverige i dag.
Poesin måste tillgängliggöras för läsare. För det krävs insatser av det slag Wallander lyfter, såsom finansiering, utrymme på kultursidorna och att skolan lär unga hur poesin fungerar. Efterfrågan av detta beskrivs nedlåtande av Hjelm som: ”Inget nytt – kulturdebattörer låter ofta så här”.
Kan det vara så att personer med kompetens i ämnet – i detta fall Saga Wallander – ser var det hela felar medan andra, mindre insatta som Max Hjelm, inte gör det? Anledningen till att Wallanders text inte sprudlar av positivitet är att det finns lite positivt att säga om poesins situation i Sverige i dag. I alla fall om vad man eftersträvar är en kultur där poesin läses och sprids, och inte en där enskilda poeter får synlighet i media.
För Hjelm är greppet om gnälliga kulturdebattörer ett smidigt sätt att inte behöva bemöta Wallanders konkreta förslag på hur en sådan kultur ska uppnås, förslag som dessutom går stick i stäv med Hjelms liberala ideologi. Jag hade hellre läst Hjelms argument mot lagstadgade bokpriser än slentriananklagelser om att Wallander jämrar sig.
Med undantag för möjligen mina egna citat är Jimmy Alms reportage om det unga poesistockholm en mysig läsning. Sådana texter får självfallet finnas. Det är dock inte dessa som har möjlighet att påverka poesins utsatta situation. För det krävs texter av Wallanders slag, som ställer bristerna i centrum och ger förslag på åtgärder. Hjelm har förväxlat kulturdebattörers värnande om konsten med småsint gnällande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Dagens författare måste lära sig att gnälla värdigt
LÄS MER:Sverige bortprioriterar finlandssvensk litteratur
LÄS MER:Är det så viktigt att vara med i ”Cyklopernas land”?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
