Vad är egentligen en bok? Ett konsumtionsobjekt som helt enkelt ska leverera det som läsaren (som allt oftare är en lyssnare) efterfrågar? Eller är boken ett omistligt inslag i en kultur som också vill vara en autentisk demokrati? Svaret på frågan är ja – boken är båda dessa saker. Och i förlängningen är bokmarknaden både kommers och ett allmänt samhällsintresse. Så tycker inte alla men många av oss. Och ännu fler – inte minst politiker – påstår sig tycka det.
Att den rapport som nyligen publicerades av Svenska Förläggareföreningen nu uppmärksammas på kultursidorna är därför välkommet. I Aftonbladet Kultur kallar Mattias Beijmo rapporten för ”en överlevnadsguide” för litteraturvärlden och i Expressen Kultur (3/9) får den Victor Malm att uppmana oss att tala ”högt och högre – med nytt självförtroende – om litteraturen, sakprosan, på ett meningsfullt, strukturerat sätt.”
Rapporten ”Det digitala genombrottet” beskriver hur den infrastruktur som är förutsättningen för den svenska litteraturen nu förändrats i grunden. Den vedertagna visdomen har, som Svante Weyler påpekar i sitt bidrag ”Förläggeri i disruptiva tider”, varit att bokbranschen är en i grunden stabil marknad, på gränsen till oföränderlig. Tja, vedertagen visdom gäller inte längre.
De senaste femton åren har gruppen vuxna vanemässiga läsare minskat från 40 procent till 31 procent
Som ekonomijournalisten Erik Wahlins bidrag ”Paradigmskifte” visar har digitaliseringen medfört både förändrade distributionsmönster och nya ersättningsmodeller. Naturligtvis har en sådan process både vinnare och förlorare. Att den fysiska bokhandeln inte längre är den största försäljningskanalen för böcker är kanske inte så otippat och inte heller ohanterligt – man kan fortfarande försvara sin position genom ett kurerat urval och författarsamtal på plats.
Mer oroande är att bokbranschens omsättning minskar. 2003 sålde de förlag som är medlemmar i Svenska förläggarföreningen böcker till återförsäljare för 1,6 miljarder kronor. När man tjugo år senare fakturerar för 1,9 miljarder kronor kan det vid en första anblick se rätt stabilt ut. Men, poängterar Wahlin, här måste man räkna in både inflation och 50 procents ökning i BNP. Och då kan Wahlin konstatera att förlagens ”andel av Sveriges totala ekonomi har minskat med omkring 40 procent på 20 år”.
På detta följer ännu en dyster nyhet. De senaste femton åren har gruppen vuxna vanemässiga läsare minskat från 40 procent till 31 procent. Samtidigt sammanfaller detta med att svenskar lyssnar på ljudböcker som aldrig förr.
Att omsättningen ser ut som den gör handlar om betalmodeller. Abonnemangsbaserade strömningstjänster genererar en annan typ av ersättning per titel än när enskilda titlar säljs separat. Nu är detta område inte min expertis. Terrängen är inte heller direkt lättöverskådlig och visst är det så att enstaka aktörer täljer guld i ett nytt litteraturlandskap. Noteras ska till exempel att Storytel-koncernen prioriterat expansion framför att göra vinst här och nu. Men det vore ett stort misstag att låta rapporten bli en branschintern angelägenhet.
Om stora grupper förlorar förmågan till djupläsning försvagas demokratin
För det var ju det här med boken och demokratin. Antingen är den kopplingen en smart ”sales pitch” som tillåter bokmalar att känna sig inte så lite självbelåtna och litteraturbranschen att äska allmänna medel när det går lite knackigt. Eller så tror vi att en sådan koppling finns.
Men det förutsätter ju också att begreppen ”bok” och ”läsning” rymmer någon form av kvalitativ aspekt. För ja, demokratin gynnas av en bas av starka läsare. Inte därför att det är finare att gilla sjuttonhundratalslitteratur än att vilja meka med veteranbilar – utan därför att en demokrati behöver medborgare som kan informera sig själva och ta del av sammansatta resonemang.
Om stora grupper förlorar förmågan till djupläsning försvagas demokratin. Och då är det inte oproblematiskt om ljudbokens popularitet ökar på den skrivna textens bekostnad. Jag tror att vi gör klokt i att beakta de kognitionsforskare som upprepade gånger har påpekat att läsande och lyssning är två helt olika aktiviteter för hjärnan.
Och det kan inte vara helt egalt vilken typ av litteratur som gynnas och vilken som marginaliseras på de abonnemangsbaserade ljudbokstjänsterna. Barnlitteratur, kvalificerad sakprosa och litteratur från andra språkområden än svenska och engelska hör till förlorarna som inte lyckats migrera till ljudboksformatet.
Att Sverige inte fått någon e-boksrevolution var till stor skada för den här typen av litteratur eftersom de skulle tjäna på ersättning per såld titel. Jag önskar att den här rapporten får många vakna läsare. Och att de läsarna sedan frågade sig vilka värden de faktiskt vill värna på lång sikt – och sedan börjar resonera om vilka resurser som måste avsättas till att bygga en struktur som aktivt värnar de värdena. För nu börjar det bli bråttom.
Läs fler texter i GP Kultur:
LÄS MER:Så blev ”Låt den rätte komma in” en modern klassiker
LÄS MER:Låt offentligheten slippa krav om att vara ”skojiga”
LÄS MER:Ljudböcker på Spotify vore förödande för litteraturen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
