Aftonbladets scenkonstredaktör Cecilia Djurberg funderar på sin plats i livet. Hon frågar sig varför någon kulturarbetare skulle vilja bo någon annanstans än i Stockholm: ”Här finns ju uppdragen, kontaktnäten och Sveriges minst dåliga kulturutbud.” (22/7).
Nära hälften av höstens bokdebutanter bor i huvudstaden, visar siffror från Svensk Bokhandel. Hon skriver: ”När kulturkotterier och andra ’elitklubbar’ debatteras som något negativt, får man inte glömma vikten av de praktiska förutsättningarna för att utföra sitt arbete.”
Sommarens inlägg om kultureliten – en debatt som årligen plockas fram av någon vikarierande redaktör som försöker motverka att kultursidorna vittrar sönder av sommartorka – går återigen på rundgång.
Summa summarum: Sverige är ett land som alltmer sällan satsar på kultur. Tidöpartierna monterar isär institutioner och säljer av lösöret. Stockholm är den sista bastionen. ”Är det så konstigt”, frågar sig Djurberg, ”att människor med så kallade kreativa yrken väljer att bo i storstäder?”
När allt kommer omkring håller jag väl med Djurberg. Det är helt uppenbart gynnsamt för kulturskribenter att vara stationerade i Stockholm, helst på Södermalm. Det är ett faktum.
Likväl börjar det bli lite kymigt när det ofta visar sig vara missgynnsamt att inte bo i Stockholm. Jag har vid ett par tillfällen sökt jobb inom kultursektorn. Kvalifikationer och utbildning ser ut att vara helt i sin ordning. Men jag snavar vid mållinjen. ”Det blir svårt när du inte bor i Stockholm”, har jag fått höra. Det spelar ingen roll om jag säger att jag inte har något emot att pendla, eller för den delen flytta.
Kandidater som redan har en adress i den glimrande staden på höjden kniper jobbet framför näsan på oss andra.
Det stora kruxet – och det känns ärligt talat rätt absurt att jag ens behöver påpeka det – är att alla inte kan välja att bo i Stockholm. Det är helt enkelt för dyrt. Priset per kvadratmeter på Södermalm är i skrivande stund 102 011 kr/kvm (en bostad kostar i regel lite drygt sex miljoner kronor).
Det skulle vara dumdristigt av mig att flytta dit utan att först ha säkrat en ekonomisk garant att jag kommer att klara de överdimensionerade priserna. Som frilansande kulturjournalist klirrar det sällan i kassan. För det mesta knastrar det bara lite torrt i botten. För att få ihop mina ”praktiska förutsättningar” hade jag behövt sluta arbeta med kultur.
Har hon ens satt foten utanför tullarna?
”Valet av boplats hänger också mycket på möjligheten att känna sig hemma i kultursynen”, skriver Djurberg. ”Som kulturskribent slipper jag gärna bo granne med högljudda kulturhatare, liksom.”
Har hon ens satt foten utanför tullarna?
Långt ifrån alla kulturarbetare har förmånen att kunna välja och vraka bland alla adresser i Stockholm, även om det är lätt att göra sig den föreställningen.
Du behöver inte heller bo i Vasastan-Norrmalm (118 521 kr/kvm) för att ta till dig den rumänske regissören Radu Judes exceptionella road movie ”Do not expect too much from the end of the world”. Se den i värsta fall på din dator när den har släppts som köp- och hyrfilm.
Du kan i lika hög grad sluka Joshua Cohens briljanta roman ”Netanyahus” i en bekväm läsfåtölj i Ludvika (10 757 kr/kvm) som på en uteservering kring Stureplan (108 414 kr/kvm). Charlie Xcx låter lika bratig i Borås (21 254 kr/kvm) som hon gör på Kungsholmen (102 534 kr/kvm). Den här artikeln skriver jag på min skamfilade gamla soffa hemma i Malmö (34 904 kr/kvm).
I slutänden handlar det om klasstillhörighet. Ekonomisk trygghet har blivit något man ärver, tillsammans med sin förutbestämda plats på kulturens gräddhylla. Detta syns inte minst på ens inställning till ”kulturkotterier och elitklubbar”. Förr eller senare dyker inbjudan upp. Att tjäna dåligt i några år gör inget; tids nog blir man head huntad till något prestigeuppdrag. Jag hörde en gång en kollega säga att hen bara tog jobb som hen blev erbjuden. Hen skulle aldrig få för sig att skicka textförslag till en redaktör.
Det låter som en väldigt skön inställning, tänkte jag. Förvissad om att jag aldrig kommer att känna något liknande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sommarens kulturgräl: sex och kotterier
LÄS MER:Strunta i Ann Heberlein och dumpa din kille
LÄS MER:Svensk samtidspoesi präglas av ett tröttsamt poserande
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
