”Kvinnors förväntningar på en partner är alltmer orimliga”, skriver Ann Heberlein i SvD (29/6). Hon har hängt med sina ”väninnor” men tröttnat på att ständigt behöva lyssna till deras kärleksbekymmer (jag förstår henne, sådant kan vara utmattande).
Ingen lyckas hitta sin drömprins, som – menar Heberlein – måste uppfylla en väldigt specifik kravlista: han ska vara attraktiv, framgångsrik, monetärt likvid, flink i sänghalmen, språkbegåvad, socialt smidig, emotionellt lyhörd, älska barn och djur samt vara en duglig kock. Därutöver måste han skriva poesi och ”åtminstone låtsas läsa Nobelpristagare”.
Ribban är högt satt. Lyckas ens Armand Duplantis nå över utan att riva tvärslån? Och jag som inte ens har körkort…
”Vad får det för konsekvenser för folkhälsan, för våldsbrotten och för ekonomin att fler lever ensamma?” undrar Heberlein. Det är framför allt män som lever ensamma, alltså. Ratade, förpassade till ofrivilligt celibat. Mönstret som träder fram är oroväckande, menar hon. Om män inte längre tillåts vara män – det vill säga mediokra mähän – kommer följderna att bli oöverblickbara.
Barn kommer att födas i lesbiska parförhållanden, och ungarna kommer att växa upp utan manliga förebilder. Och följden av detta? Brott, social misär, miljöpartism? Låt fantasin skena. På samma gång sitter de där, de libidohämmade mamma-männen med elakartat oförlösta sädeskörtlar, fastklistrade i all sin ensamhet framför en neurotoxisk kökkenmödding av ”Call of Duty” och OnlyFans.
Heberlein skriver: ”Det finns forskning som visar att asocialt beteende och våldsbrott mot kvinnor växer i ett samhälle med en massa män som framförallt umgås med män och saknar en kvinnlig partner.”
Den flickvänsformade frånvaron kommer i sinom tid att expandera till ett mörkt, skalligt Andrew Tate-slukhål som förtär hela den västerländska civilisationen.
Eller något åt det hållet.
Jag överdriver såklart. Men inte så värst mycket. Heberleins resonemang följer en galant projektilbana, bunden till en egen invärtes logik. Men när idéerna appliceras på världen utanför hennes avgränsande ”Sex and the city”-kulturmedelklassbubbla blir problemen svåra att undvika.
Tänk om det tvärtom är hennes väninnor som blir bortvalda?
Det är statistiskt säkerställt, menar hon, att kvinnor ”väljer att para ihop sig med män som är längre, äldre och har högre inkomst”. Det går såklart att vända på det. Det finns data som tyder på att män ratar kvinnor som inte är kortare, yngre och har lägre inkomst. Tänk om det tvärtom är hennes väninnor som blir bortvalda?
Låt mig för sakens skull tillämpa lite anekdotisk retorik; en vän till mig, händelsevis en man, gnäller ofta över att han inte lyckas träffa ”någon att bara vara nära”. Han är inte medioker på något sätt, tvärtom är han väldigt begåvad; kreativ, intelligent och socialt sanitär.
Särskilt ful skulle jag nog inte heller säga att han är. Kvinnor har en tendens att springa efter honom. Detta rör honom emellertid inte i ryggen. Även han har nämligen en utförlig kravlista. Jag skulle nog till och med drista mig att kalla honom för kräsen. Det är han som väljer bort kvinnor, inte tvärtom. Det känns emellertid fel att säga åt honom att sänka sina krav. Förtjänar han inte det bästa?
Men jag har också flera kvinnliga vänner som har haft förhållande med män av högst murket virke; tröga, trista och trakasserande. Skulle Heberleins råd vara att de genomled sina själsdödande förhållanden i något slags accepterande tystnad? Dumpa honom omedelbart, säger jag. Må mina väninnor träffa omtänksamma män med tjock plånbok och elefantsnabel!
Anekdotiska exempel – som Heberlein kryddar frikostigt med mellan ett par saxade avsnitt från en femton år gammal text av statsvetaren Bo Rothstein – är rätt meningslösa när det kommer till kritan. Den luddiga retoriken är dock viktig; den kapslar in resonemangets cyniska kärna i ett hölje av trivialiteter. Kvinnors kravlista beskriver en drömprins som inte existerar. Han är en chimär, en synvilla över dejtingöknens dallrande dyner.
Att det finns unga oönskade män som trillar mellan samhällets stolar – ”de så förhatliga incelmännen, män som ratas av det täcka könet och sägs hata kvinnor” – är såklart dumt, inte minst eftersom deras mer extrema falanger tenderar att rikta sin uppdämda frustration mot just kvinnor. Men Heberleins tafatta uppmaning att sänka kravet på dejtbara män är på sin höjd ett luddigt svepskäl.
Det hon egentligen säger är mycket mörkare: att det är kvinnor själva, med sina påstått verklighetsfrämmande krav på romantisk kärlek, som bör beskyllas för mäns våld och hat.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Pewdiepies fascismflört bör inte ses som en blunder
LÄS MER:Ambientlitteraturen är höjden av ironi
LÄS MER:Nu har nätdejtingen nått tv-spelen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
