Varenda morgon vaknar vi numera till en ny skjutning. Bara i år har över 40 människor mördats runtom i Sverige. Två skolklasser är borta när höstterminen just har börjat. Barn skjuter och skjuts ihjäl. Barn paralyseras av rädslan.
Allt oftare hör jag reportrar förmedla att skjutningen skedde i ett helt ”vanligt” bostadsområde, bland ”vanliga” människor. Beskrivningen har använts också av statsminister Ulf Kristersson. Ordvalet är avslöjande för samtidens segregation där vissa områden och dess invånare beskrivs, betraktas och behandlas som ovanliga. I de ovanligas hemtrakter är våldet väntat och upplevs som mindre överraskande och hjärtskärande. Medlidandet verkar också variera beroende på bostadsort. Vissa liv är helt enkelt värda mer än andra. Vissa kroppar är mer sörjbara än andra. Segregationen har gått så långt att den fortsätter efter döden.
När de ovanliga mördar eller mördas får familjen, förorten, alla förorter och alla invandrare stå till svars och ställas vid skampålen. Ingen skugga och ingen skuld faller över de vanliga. Ingen skuld tillskrivs ett samhälle som inte förmår fostra friska individer eller ett rättssystem som inte lyckas lagföra mördare utan lägger ner utredningar och låter gärningsmän gå fria.
”Det går inte att blunda längre”, säger vissa – medan andra knappt har fått en blund de senaste åren på grund av hovrande helikoptrar, skottlossningar och sirener som skär genom natten.
Jag har mött mödrar som tvingas ta lån för att ha råd att begrava sina barn.
Jag har mött sömnlösa mödrar som vädjar på sina bara knän för att skolan, socialtjänsten, vården ska rädda deras ungar. Jag har mött mödrar som har orosanmält och polisanmält sina egna barn – därför att de vet att deras ungar bara är en kula bort från att bli nästa notis. Jag har mött mödrar som tvingas ta lån för att ha råd att begrava sina barn.
Ty mer än något annat är denna kriminalitet ett resultat av samhällets resignation från fattigkvarteren. Områden där trångbodda arbetare drabbades som värst under pandemin eftersom de var mest exponerade, inte bara för coronavirus, utan också för bristfällig vård och avsaknad av tillflyktsorter för isolering och distansering. Det vill säga den sorters brister som leder till överdödlighet i de socioekonomiskt utsatta orterna.
”Nej, kalla inte våra områden för socioekonomiskt utsatta. Kalla dem för systematiskt utsatta”, tillrättavisade fembarnspappan Ahmed i fredags, när jag besökte Bergsjön i Göteborg för att föreläsa om min bok ”Var är papporna?” som handlar om just våld och frånvarande fäder.
Ahmed berättar att barnen i Bergsjön halkar efter redan i förskolan och att de sedan går i grundskolor där knappt någon bland skolpersonalen och klasskamraterna har svenska som modersmål.
”När vi frågar mentorerna i skolan hur det går för våra barn säger de: ’Jättebra!’ Sen blir barnen ändå underkända. Varför varnar de oss inte i tid? För att de vill ha folk på golvet som de kan debattera. Vad hade de debatterat om vi invandrare inte fanns? Vi är valboskap. Vissa vill hjälpa oss, andra vill utvisa oss. De som hjälper oss vill ge oss bidrag men vi vill ha jobb! Vi talar inte flytande svenska, vi har ingen gymnasiekompetens men vi vill försörja våra familjer och skydda våra barn”, säger Ahmed.
”Han hade en joint så han får inga jobb”, berättar Ahmed. ”Vad han gör nu? Han becknar. Vad ska han göra? Han är hungrig. Han måste äta”.
Han har själv försökt fixa ett enkelt grovjobb åt en ung kille. Men killen nekades till slut jobbet därför att han hade ett ringa narkotikabrott på sitt polisregister.
”Han hade en joint så han får inga jobb”, berättar Ahmed. ”Vad han gör nu? Han becknar. Vad ska han göra? Han är hungrig. Han måste äta”.
Så hamnar denna kille och alltför många andra unga i klorna på kriminella som slår mynt av deras utsatthet. För när samhället stänger sin dörr står brottslingarnas vidöppen. Så killen blir knarkkurir och fyller fickorna med tusenlappar och kan käka sig mätt, bjuda sina bröder, storhandla åt morsan, köpa en bil och statushöjande märkeskläder tills han en dag kanske blir bestulen på knarket. Eller så kanske hans mamma spolar ner det i toaletten. Eller så plockar polisen honom och beslagtar varorna och då är han skuldsatt och vet att han kan hittas i en soptipp och hamna i tidningarna. Numera med namn så att hela familjen ska skämmas och skrämmas och så att gänget kan varna barnsoldaterna.
I Eskilstuna, som har drabbats av flera skjutningar den senaste tiden, berättar flera jag möter om samhällets svek. ”Tjänstemännen checkar ut och drar hem vid fem. Kvar är vi, utan fritidsgårdar, fältassistenter och kvarterspoliser när de behövs som mest – på kvällar och helger.”
Forskare och folk i förorterna är nämligen överens: det som krävs är satsningar långt innan skotten avlossas. Det behövs akuta våldspreventiva satsningar på skola, vård, omsorg. Vi behöver skicka ut arméer med fritidsledare, fältassistenter, skolpersonal, specialpedagoger, psykiatriker och psykologer och samhällsvägledare som kan visa vägen för de som snubblat och hamnat snett. Omfamna de unga innan de hinner klättra i sin kriminella karriär och börjar rekrytera springpojkar som i sin tur springer ifrån de missöden som leder till döden.
Vi behöver skicka ut skickliga poliser specialiserade på organiserad brottslighet som kan gripa gärningsmän och kriminalare som kan lösa brott. Högarna av olösta fall och nedlagda utredningar signalerar att kriminella fått övertag medan samhället sitter och tittar på.
Om inte nu, medan så kallade ”vanliga” människor på så kallade ”vanliga” orter mördas, så när ska makten inrätta en haverikommission eller en kriskommitté eller något som antyder åtminstone en ambition att rädda liv?
Alexandra Pascalidou är författare, journalist, dramatiker och programledare. Hon är aktuell med boken ”Var är papporna?”, en uppföljare till den hyllade ”Mammorna”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Var är papporna?” av Alexandra Pascalidou
LÄS MER:Frånvarande fäder – höstens trend i litteraturen
LÄS MER:Sveriges radio misstänkliggör antirasism
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
