I mitt flöde har jag en och annan gammal bekant vars stolliga påståenden och delningar kan göra mig tokig. Jag har ändå valt att utsätta mig för dessa, tankarna försvinner ju inte för att jag klickar bort dem, dock har jag ofta frågat mig varför den här typen av människor så ofta går igång på klimatet.
En del av svaret har jag hittat i doktorsavhandlingen ”Fuelling Dissent”, som nyligen lades fram på Chalmers av Kjell Vowles, där han undersöker hur och varför extremhögerns media talar om klimatet.
Att klimatet är en politisk fråga är inte konstigt, industrikapitalismen är från första stund flaskmatad med fossila bränslen och att kräva ett stopp för förbränning av kol, olja och gas är att ge sig på de mäktigaste ekonomiska intressena på planeten.
De stora oljebolagens egen forskning visade redan på 60-talet att de höll på att förändra planetens klimat och skred snabbt till handling. Inte med att minska utsläppen utan genom att sprida tvivel om forskningen, något som bidrog till att klimatkrisen fick några förlorade årtionden på sig innan den i början av 00-talet flyttade från de vetenskapliga rapporterna till löpsedlarna.
När de folkliga klimatrörelserna tog fart i Sverige kallade storföretagen sina trupper till motoffensiv. Genom tankesmedjor som Timbro och Captus importerades förnekelsens argument och genom att ta inhemska klimatförnekare under sina vingar fick dessa ett visst genomslag i media. När vetenskapens beskrivning inte längre gick att förneka släppte industrin förnekelsespåret och satsar sedan dess, i likhet med i stort sett hela det politiska fältet, på teknikspåret – att erkänna problemet men hävda att det är på väg att lösas med hjälp av ”grön teknik”.
Klimatförnekarna reducerades till ett gäng kufar som varken industrin eller media ville ha med att göra. Dock skulle andra arenor snart dyka upp.
Efter valet 2010 fick klimatförvillarna en röst i riksdagen och SD blev det enda parti som motsatte sig den blygsamma svenska klimatlagen. Partiet hade ända sedan sin nazianstrukna start haft en stark kritik (för att uttrycka sig försiktigt) mot oberoende media och därför byggt upp en egen mediesfär.
Men varför valde de just denna fråga för att gå på tvärs mot vetenskapen?
Där fick de hemlösa förnekargrupperna en ny plattform där de oemotsagda kunde sprida hemmasnickrade teorier på tvärs mot den samfällda vetenskapen. Detta passade fint i kanalernas självbild som enda sanningssägare i en värld av ljugande ”globalister” och ”kulturmarxister”.
Detta skedde framför allt efter brandsommaren 2018. Efter att ha hamnat i skuggan sedan finanskrisen återkom klimatrörelsen då med full kraft och Vowles visar hur klimatfrågan från att ha varit frånvarande i ytterhögerns media snabbt blev ett centralt tema.
Men varför valde de just denna fråga för att gå på tvärs mot vetenskapen? Varför inte jordens form, chemtrails eller annan valfri foliehattsidé?
Den nationalistiska extremhögern bygger ofta sina program på en nostalgisk längtan till ett förflutet där den egna nationen varit stark, god och ren från främmande element. Vowles visar hur denna längtan för den svenska ytterhögern inte handlar om ett fjärran bondesamhälle utan om ett nyss, ett Sverige under eller strax före de så kallade rekordåren i början av 60-talet.
En tid när kvinnor var beroende av manliga familjeförsörjare, samhället formades efter bilismen och den fossildrivna industritillväxten verkade ostoppbar och utan miljöproblem. Alltså tiden just innan industrisamhällets globala problem började visa sig på allvar. Eller snarare en påhittad Sörgårdsversion av den tiden, serverad åt män med verklig och upplevd förlust av livskvalitet.
När så den globala ungdomsrörelsen Fridays For Future med Greta Thunberg i spetsen intog klimatscenen 2019 var den en perfekt måltavla för en politik byggd på fossilnostalgi och förlust av manlig dominans. I högerkanalerna exploderade antalet klimatartiklar där kvinnofientlighet mötte antisemitiskt anstrukna konspirationsteorier för att växa till en hatorkan med Thunberg som måltavla.
Genom att ge ett sken av vetenskaplighet har kanalen fått rollen som desinformationsbank
I ytterhögerns mediekanaler finns hela spektrumet av argument för att inte göra något åt klimatkrisen, från det direkta förnekandet av den globala uppvärmningen – där varje oväntat lokalt snöfall tas som bevis – till att hävda att uppvärmningen är bra, som i Jimmie Åkessons ökända uttalande om att det är fler som dör av kyla än av värme.
Där finns även en arbetsfördelning mellan dem som tillhandahåller argumenten och andra som bara upprepar. I en av avhandlingens delar finns en närstudie av hur SwebbTV, en nätkanal med många och täta band med extremhögern, använt sig av förment vetenskapliga diagram för att så tvivel.
Metoderna är många, från direkta förfalskningar till så kallad cherry picking, att handplocka enskilda siffror för att ge en bild som passar det egna budskapet. Genom att ge ett sken av vetenskaplighet har kanalen fått rollen som desinformationsbank för hela det högernationalistiska mediesystemet som sedan kan vidarebefordra dessa ”alternativa fakta” så att sådana som mina nätbekanta kan känna att de har vetenskapen på sin sida.
Ytterhögerns ekosystem av organiserat förvillande och spridande av misstro i den politiska debattens undervegetation förtjänar naturligtvis att granskas i sin egen rätt. Med tanke på att Sveriges nuvarande regering och inte minst dess klimatpolitik vilar tungt på dessa krafter är Kjell Vowles arbete en angelägenhet av största vikt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi kan bara konsumera det som först har producerats
LÄS MER:Det går inte att läsa sig till hur man tröstar ett barn
LÄS MER:Oron gör att jag inte kan njuta av sommarvärmen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
