Lars Henriksson: Vården slaktas medan bankerna tjänar miljarder

”Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider, det var en tid av visdom, det var en tid av dårskap”. Dickens fantastiska öppningsrader till ”Historien om två städer” kommer för mig när jag ser de braskande rubrikerna om att storbankernas ägare har 90 friska miljarder att vänta i utdelning.

Detta strax efter att jag läst reportaget om att Göteborg ska minska antalet ambulanser, en del i den historiskt stora nedskärningen i Sahlgrenskas budget som pågår. En av bankernas ”sparekonomer” (har de ”slöseriekonomer” också?) säger till och med att bankerna lever i de bästa av världar just nu, med tillägget att det kan sticka i ögonen. Det märkliga är att det inte riktigt verkar göra det. Det är som om de olika ekonomierna, bankernas och vår, inte pågår i samma samhälle.

Kanske är därför den brittiska författaren China Miévilles ”The City and the City” en bättre litterär referens än Dickens. I hans fantasydeckare delar två helt olika städer samma plats i rummet men invånarna är sedan barnsben så djupt indoktrinerade i icke-existensen av den andra staden att de inte längre ser den eller varandra. De som ändå bryter den osynliga muren skaffas snabbt undan till okänt öde.

Vi lever i en tid av lyxhotell och skyskrapsbyggen och en tid när lärarassistenter avskaffas och vården rustas ner.

På samma sätt har det i vårt samhälle byggts en ideologisk osynlighetsmur mellan gemensamma behov och privata tillgångar. En mur som döljer det faktum att samhället är en enhet och som får oss att acceptera sakernas absurda tillstånd. För hur ska vi annars förstå att vi lever i en tid som samtidigt är den bästa och den värsta utan att det leder till uppror?

En tid av ofattbar rikedom och en tid av åtstramningspolitik. En tid av lyxhotell och skyskrapsbyggen och en tid när lärarassistenter avskaffas och vården rustas ner. En tid där hårdare straff och fler fängelser betraktas som högsta visdom trots solid kunskap om motsatsen, medan förskolepersonal, samhällets första skyddsnät för barn i farozonen, bränns ut och ger upp.

Och i den större bilden, en tid där kunskaperna finns om allt från klimatets mekanismer till de praktiska möjligheterna att ge alla människor på planeten ett gott liv, som på samma gång är en tid av fullskalig dårskap då kunskaperna inte tillämpas. En sådan värld är ingen utopi, det är tvärtom en högst rimlig politisk målsättning om vi bara förmår kika över muren och se helheten.

Varken banker, ärevördiga industrikoncerner eller hyllade geniföretag lever i någon egen värld.

Att denna mur ivrigt underhålls av dem som själva lever i den bästa av världar är självklart. Men det som verkligen håller den intakt är när de som egentligen önskar sig en annan värld inte förmår se igenom muren utan i stället nöjer sig med att administrera de alltför knappa resurser som syns på vår sida av den.

Självklart är det inget vi fixar på en fikarast, men det är inte avsaknaden av tekniska lösningar eller någon inneboende svaghet hos människan som står i vägen. Varken banker, ärevördiga industrikoncerner eller hyllade geniföretag lever i någon egen värld, de är alla uppbyggda genom de anställdas arbete och beroende av gemensam infrastruktur, materiell och kunskapsmässig, från omvårdnadsarbete till elnät, från grundforskning till järnvägar. De borde därför behandlas som gemensamma angelägenheter, inte bara när kriserna slår till och det allmänna tvingas rycka in med stödmiljarder.

Ska vi kunna vända denna tid av dårskap till visdom krävs därför att vi river osynlighetsmuren och bryter oss ur den inskolade oförmågan att se samhället som en allmänning, en gemensam tillgång och ett ansvar för alla.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Jubileumsbadet är en mental bro mellan fattig och rik

LÄS MER:Han är Macrons kopia – med bättre hårfäste

LÄS MER:Skönhetsoperationen av Järntorgshuset är ett haveri

Lars Henriksson