Sebastian Rudolph Jensen: Varför fick inte jag Göteborgs Stads kulturstipendium?

Ingen annan konstnär i Göteborg har kämpat så hårt och skapat så mycket kulturdebatt under året som jag. Är det inte viktigt att vi har konstnärer i Göteborg som vågar ta risker? Det skriver Sebastian Rudolph Jensen, som bland annat var delaktig i konstverket ”Drömmarnas monument”.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Varför fick inte jag Göteborgs Stads kulturstipendium?

Det finns inte någon annan konstnär i Göteborg som har kämpat så hårt och skapat så mycket kulturdebatt under året som jag. Under två intensiva år har jag självuttömmande arbetat med att lyfta kulturens värde i Göteborg med projekten ”Får drömmar plats i Göteborg”, ”Drömmarnas monument” och nu senast under våren ”Drömmarnas ände” på Drömmarnas kaj.

Hur tänker kulturförvaltningen? Är det inte viktigt att vi har konstnärer i Göteborg som vågar ta risker? Är det inte viktigt att de här konstnärerna uppmärksammas och får uppbackning offentligt?

”Drömmarnas monument” handlade aldrig om partipolitik, vänster eller höger utan om att vissa i samhället alltid förlorar. Aldrig blir inbjudna. Med konstverket ville vi hävda allas rätt att existera, yttrandefrihet, mötesfrihet, konstnärlig frihet och att vara medskapare i det gemensamma hemmet Göteborg.

ANNONS

Institutionerna kan inte ha ensamrätt på att skapa vår stad, vårt hem. Vi har alla den rätten och den makten. Tjänstemännen Mats, Jörgen och Peter som styr den här staden vill ha fortsatt ensamrätt. Mats, Jörgen och Peter, den trehövdade hydran som likt Michael Endes gråa herrar slukar tid och liv i ”Momo – eller kampen om tiden” från 1973.

Politiker har ingen makt i Göteborg. Jag har ingen makt. Min mamma har ingen makt. Runt om mig har jag konstnärer som inte tar några större risker för deras individuella varumärke men ändå får pengar östa över sig. Konstnärer som tjänstemännen, institutionerna och systemet hyllar för deras arbete att upprätthålla status quo. Jag borde ha fått kulturstipendiet. Efter ”Drömmarnas Monument” förra sommaren är jag i konvalescens. Jag försöker förstå – sörjer, funderar och reflekterar. Kulturstipendiet borde vara mitt.

Tjänstemännen älskar trimmern, lövblåsen och ordentligt språk. De älskar vaktbolag, rivningsföretag och polisens handräckningar.

Mats, Jörgen och Peters tid är förbi. Konsten är fri. Människan är fri. Det finns så mycket att göra. Inskränkningar på mötesfriheten genom ändringarna i ordningslagen är oroväckande. Alla beslut och lagändringar som genomförs nu på grund av rädsla är oroväckande. Politiker behöver ha mod genom att visa trygghet. Som en stabil förälder som inte panikartat reagerar utifrån rädslor om framtida fantasifulla fruktansvärdheter.

ANNONS

Vårt hem är dysfunktionellt med föräldrar som inte vågar möta sina barn. Ett hem där föräldrarna sitter och gömmer sig på sina sterila kontor och stinker handsprit och blod och trycker på sin palett av åtgärder för att kväva sina barn, sina medborgare. Under två år har jag upptäckt paletten. Tjänstemännen älskar trimmern, lövblåsen och ordentligt språk. De älskar vaktbolag, rivningsföretag och polisens handräckningar.

Göteborg vill inte ha några fula barn. Göteborg vill ha vackra, skötsamma, ordningsamma, kuvade barn som inte luktar något annat än klor och handsprit. Rent och fint. Inget ogräs eller smuts. Så fort några maskrosor och grässtrån har tagit sig genom sprickorna ska de förgöras. Bort med liv, brokighet och bös.

”Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra.” Gungar Mats, Jörgen och Peter viskandes till sig själva när de sitter i fosterställning på sitt kontor.

Jag tror att vi barn av staden behöver visa kärlek till våra tjänstemän som har makten. Min uppmaning är att vi alla tar några timmar av våra liv här framöver för att krama en tjänsteman. Dessa tjänstemän behöver kramar och kärlek så att staden tryggt kan föras framåt ut mot horisonten där mer lek och frihet väntar. Det är inte deras fel. De har inte fått den kärlek de behöver och är rädda och arga. En gång var även de barn med gränslös fantasi. Fulla av lek och skratt.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Vi göteborgare ses som kunder i vår egen stad

LÄS MER:Sista striden om Drömmarnas kaj

LÄS MER:Förbjud namnen Mats, Jörgen och Peter

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS