Det har skrivits mycket om en sur och elak gammal best från 80-talet den senaste veckan. Nej, jag syftar inte på Donald Trump, utan xenomorfen i science fiction-rysaren ”Alien: Romulus”. Den fasansfulla jätteinsekten med freudianskt format huvud och som dykt upp i åtta tidigare filmer (varav åtminstone sex pendlar mellan det mediokra och erbarmliga).
Möjligen vankas nu bättre tider för rymdodjuret. ”Alien: Romulus” har sammantaget fått ett fint mottagande, här i GP delade Hynek Pallas ut en fyra i betyg.
Själv hade jag också rätt kul när jag såg den i veckan. Utan att spoila handlingen är det som om man kört samtliga tidigare ”Alien”-rullar i en mixer. Det enda man kan klaga på är bristen på nya ingredienser, improvisationer och, tja, lite fantasi.
Det finns i och för sig ingen anledning att hänga läpp över det. Det senare förekommer nämligen i överflöd i en annan aktuell film med ”Alien”-tema. Dokumentären ”Alien on stage” från 2020 som går att streama på SF Anytime sedan ett par veckor tillbaka.
Och som möjligen kan vara senare års charmigaste film. Här får vi följa en amatörteatergrupp bestående av ett antal snacksaliga busschaufförer från Dorset. Som får den snillrika idén att göra en scenversion av Ridley Scotts rymdklassiker från 1979.
Innehållsbeskrivningen av filmen på SF Anytime är besynnerligt hånfull. Den talar om ”en tveksam uppsättning, undermåliga skådespelarinsatser och mer eller mindre livsfarliga specialeffekter”. Men det som skildras i ”Alien on stage” är snarare det motsatta: den makalösa kraften i kulturutövande. Hur en grupp passionerade amatörer trotsar både ekonomiska och konstnärliga begränsningar och tillsammans ror ett egentligen ogenomförbart projekt i land.
Manusförfattarens medelålders mor får till exempel rycka in i rollen som Ripley, hjältinnan i ”Alien”. Några nödtorftigt kamouflerade bord och stolar utgör rymdskepp, medan monstrets dräkt ser ut som något som på kort tid skrapats ihop bland fyndkorgarna på Rusta. Och ”Aliens” mest famösa scen – monstret som spränger sig ut ur bröstkorgen på en av besättningsmännen – löses med lite gummi, teaterblod och fiskelinor.
Det är ljuvligt att följa, i synnerhet därför att gruppens kreativitet inte känner några gränser och att arbetet hela tiden sker med glimten i ögat. Den genuint kollektiva processen stärker både gemenskapen bland busschaufförerna och gör att ryktet om dem omsider söker sig ut i landet.
För en blöthjärtad sate som jag är det en direkt värmande upplevelse.
I filmens mest minnesvärda ögonblick bjuds teatergruppen in till West End i London för att spela sin föreställning. Och medan publiken skrattar och jublar blir amatörskådespelarna uppenbart rusiga av själva upplevelsen, över att nå fram och kommunicera med en publik.
För en blöthjärtad sate som jag är det en direkt värmande upplevelse. Inte minst därför att jag ofta funderar över vad just den här sortens initiativ har för samhällelig betydelse, i synnerhet när demokratifientliga och populistiska krafter håller på att slita oss isär.
Jag misstänker att den är större än vi anar. En familj i min närhet som bor i en mindre stad är till exempel djupt engagerade i ett liknande större amatörteaterprojekt, som varje sommar utmynnar i en ambitiös och påkostad föreställning.
Varje gång blir jag lika slagen, och faktiskt rörd. Inte bara av hur verksamheten i sig knyter samman människor, hur folk från alla bakgrunder, samhällsklasser och schatteringar här möts för att skapa tillsammans. Utan också vilken betydelse den har för den enskilda individen, vilka band den skapar till det kreativa uttrycket och till kulturen och konsten i stort.
I en tid där de gemensamma mötesplatserna antingen blir allt färre eller helt enkelt flyttar in på nätet, kommer den här sortens aktiviteter att bli allt mer omistliga, för att inte säga livsnödvändiga. Och det är bland annat därför som den pågående nedmonteringen av studieförbunden – en helt avgörande aktör, när det gäller amatörverksamhet – är en björntjänst, inte bara mot mångfalden, utan mot själva samhällsväven.
För naturligtvis kan man skratta åt amatörskådespelarna i ”Alien on stage”, det har de nog heller ingenting emot. Men trots den lekfulla ytan ägnar de sig samtidigt åt någonting väsentligt. De stärker civilsamhället och gör vår demokrati både bättre, roligare och lite mer lekfull.
Man skulle rentav kunna kalla det en insats mot – alienation.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Alien: Romulus” i regi av Fede Álvarez
LÄS MER:I ”Alien” är kapitalismen farligare än rymdvarelserna
LÄS MER:Elon Musks familjedrama trumfar fiktionen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
