Caroline Hainer: I ”Alien” är kapitalismen farligare än rymdvarelserna

Sedan 1979 har de många ”Alien”-filmerna lekt med våra rädslor för det okända, och snart är det dags igen i nya ”Alien: Romulus”. Men den som tror att människans existens hotas av de groteska rymdvarelserna har missat berättelsens egentliga hot, skriver Caroline Hainer.

ANNONS
|

När James Cameron skulle pitcha ”Aliens”, uppföljarfilmen till Ridley Scotts mästerverk ”Alien”, för filmstudions högsta höns klev han in till mötet, skrev ”Alien” på baksidan av originalmanuset, lade till ett ”s” och ritade dit två streck så att det blev ett dollartecken. Pitchen klar.

Länge har det funkat så att om en film går bra kan det bli en till. Och blir det en till så blir det en tredje för då har man en trilogi att kränga i boxform och visa på specialvisningar. ”Star Wars” har lyckats med detta inte bara en utan två gånger genom utvinning av så kallade prequels, föregångare.

ANNONS

Så lukrativt är det magiska numret tre att vissa trilogier (som ”Sagan om Ringen”) filmats på en och samma gång.

Men det har gått inflation i det hela, numera är tre en låg siffra. Hur många prequels, sequels, origin stories och spin-offs det finns i till exempel ”Star Wars”-serien är svårt att hålla räkningen på.

Den 16 augusti får den sjunde ”Alien”-filmen premiär. Eller den elfte, om man räknar med avstickare som ”Prometheus”. Nya ”Alien: Romulus” marknadsförs som helt fristående. Detta trots att filmplanschen tydligt visar den välkända, spindelliknande parasiten som suger sig fast över ansiktet och trots att regissören Fede Álvarez sagt att hans film kommer att utspela sig mellan originalet 1979 och ”Aliens” från 1986.

Så hur fristående kan den vara?

Álvarez har sagt att han inspirerats av en bortklippt scen från ”Aliens” där barn springer omkring på koloniserade LV-426.

Som skräckscenario är det fruktansvärt effektivt på alla plan.

Skräckfilmen (och även science fiction-genren) har alltid lekt med våra allra mest primala rädslor. Framför allt rädslan för det okända, det som lurar i mörkret – eller i rymden.

Men även reella rädslor. Varelser som vill ta över världen, utplåna oss eller förslava oss är förstås en rädsla för politisk invasion men i grunden en fruktan för att gränsen för det privata ska upphöra, som att få sitt hem eller sin kropp invaderad. Helt enkelt att förlora människovärdet.

ANNONS

”Alien” innehåller allt detta. I den tysta och kalla rymden snappar Nostromo upp en signal från en okänd planet som de måste undersöka – annars får de ingen lön. Det står med finstilt i deras kontrakt från det anonyma konglomeratet som oftast bara kallas ”bolaget”.

På planeten finns monstret, eller xenomorphen som den kommit att kallas efter ”Aliens”. Den tar sig ombord på Nostromo och tvångsimpregnerar både kvinnor och män. För den är människan förbrukningsvaror i fortplantningsledet. Organismer, inget mer. Som skräckscenario är det fruktansvärt effektivt på alla plan.

Kapitalismen är ett lika stort hot mot hennes liv.

Trots det finns ett ännu läskigare monster ombord på rymdskeppet. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) stöter på det efter att ett dreglande monster dödat tre av hennes kollegor och en fjärde försökt mörda henne. Det är då hon ser en lapp från ”bolaget”, alltså uppdragsgivaren, de som skickat Nostromo på sitt uppdrag. Där står orden ”crew expendable” (”besättning förbrukningsbar”). Hon ser rött. Svart på vitt placerar detta henne längst ned i näringskedjan. Hon är lika avhumaniserad av bolaget som hon är av varelsen. Kapitalismen är ett lika stort hot mot hennes liv.

Ávarez är inne på samma spår. Hans film handlar om att växa upp på LV-426 där befolkningens enda syfte är att utvinna råvaror åt ”bolaget”.

ANNONS

Det skulle kunna vara en metafor för filmindustrin där regissörens jobb är att skapa profit åt filmbolagen genom att utvinna allt som finns att utvinna ur redan etablerade filmserier.

Ännu mer symboliskt blir det när Álvarez gång på gång bedyrar sitt hantverk. ”Jag är inte rädd för att smutsa ned händerna”, sa han på en presskonferens för några veckor sedan där han förklarade att de gjort nästan allt för hand, inte förlitat sig på dyra specialeffekter.

Att filmen sedan bygger på en bortklippt scen är bara för symboliskt för att inte noteras. En prequel som inte ens bygger på någon karaktärs familjehistoria, eller som ska förklara något skeende som tidigare upplevts som löst. Utan en film baserad på det man hittat i papperskorgen.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Därför vill kvinnorna ha ett djur till pojkvän

LÄS MER:”Hot book summer” får mig att rysa av obehag

LÄS MER:Därför är tennis den överlägset bästa filmsporten

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS