En amerikansk mästare är död. Författaren Cormac McCarthy (1933-2023) blev 89 år gammal. Så sent som förra året utkom vad man anade skulle bli hans allra sista romaner, diptyken ”Passageraren” och ”Stella Maris”, som kretsar kring atombombens skapelse – och skapare – och med den frågor kring Gud, människan, moral, vetenskap och samvete.
Då hade McCarthy inte utkommit med några romaner sedan den hypnotiska och hotfulla postapokalyptiska dystopin ”Vägen” 2006, för vilken han fick Pulitzerpriset och som sedermera filmatiserades.
Sitt stora genombrott som författare rönte han dock med Gränstrilogin på 90-talet med romanerna ”Dessa vackra hästar”, ”Övergången” och ”Städerna på slätten”.
Själv stiftade jag hans bekantskap med romanerna ”No Country For Old Men” från 2005 och ”Blodets meridian” från 1985, när dessa utkom på svenska. ”No Country For Old Men” förlänades dessutom en förträfflig filmatisering av bröderna Coen där Javier Bardem beväpnad med en slaktmask och en Gustav Vasa-frisyr från helvetet lyckas uppdatera sinnebilden av ondskan.
Javier Bardem beväpnad med en slaktmask och en Gustav Vasa-frisyr från helvetet lyckas uppdatera sinnebilden av ondskan.
Vad gäller ”Blodets meridian” måste det vara en av de bästa romaner jag läst i hela mitt liv. Och, ska jag samtidigt tillägga, en av mina mest fruktansvärda och hårresande litterära upplevelser någonsin.
Den följer skalpjägare Glanton och hans gäng, där de red fram i gränstrakterna mellan Mexiko och USA i mitten på artonhundratalet och skördade sina hemska frukter.
På något sätt blir jag lugnad när jag läser vad litteraturhistorikern Harold Bloom säger om boken. Först är den så våldsam och jobbig att han är tvungen att sluta. Men sen. ”It was the judge who got me”, säger Bloom, som börjar drömma mardrömmar om Domaren precis som barnen i boken gör.
För om massmördaren i ”No Country For Old Men” är obehaglig – så är det ändå ingenting mot domare Holden i ”Blodets meridian”.
Cormac McCarthy var kristen, han var konservativ. Och hans syn på människan var inte ljus. I hans romaner förekommer kannibalism, pedofili, seriemördare, skalpjägare, jordens undergång, nekrofili och så vidare.
Och när jag tittar i mitt flöde så ser jag det jag redan visste: McCarthy är killarnas författare.
Och när jag tittar i mitt flöde så ser jag det jag redan visste: McCarthy är killarnas författare. Och inte bara det, utan en klassisk jvvf-författare (Jag Vill Vara Farlig). Därför är mitt flöde fullt av snygga svartvita bilder, citat och bokomslag.
Ta inte illa upp killar, jag är helt uppenbart en av er.
Cormac McCarthy hade en uttalad aversion mot allt som ”clutters up the page”. Detta fick hans sista översättare till svenska, Niclas Hval, bittert erfara. När jag frågar Hval om översättningsarbetet av ”Passageraren” och ”Stella Maris” berättar han om McCarthys oklara aversion mot skiljetecken och anföringstecken.
Men, för att vara en författare som var känd för att vara kryptisk, svår och dyster, förvånades Hval framför allt av hans humor.
Kanske är det sant som Harold Bloom säger: Cormac McCarthy lyckades aldrig uppnå samma litterära höjder som med ”Blodets meridian”, varken förr eller senare. Men så var det också ”the ultimate Western” – ett verk som lyckades uttömma denna uramerikanska genre och dess estetik till sista blodsdroppen.
Och så har vi då ändå den romanen kvar att återkomma till, rysa och förundras.
I min bokhylla står Cormac McCarthy intill fränden William Faulkner. Nu kan de umgås både där och på andra sidan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Love Me Tender” av Constance Debré
LÄS MER:Fem litterära verk som format Göteborg
LÄS MER:Dagböcker är litteraturens svar på det ändlösa scrollandet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
