Franska författaren Constance Debrés uppmärksammade roman ”Love Me Tender” från 2020 hade kunnat mynna ut i två sinsemellan helt olika romaner. Den ena skulle handla om en snart femtioårig författares lesbiska liv med one night stands och seriedejting i Paris. Den andra om en alltmer infekterade vårdnadstvist.
Men ingen av dessa hade haft den inneboende sprängkraft som skapas genom det faktum att de i stället hänger ihop. Det ena är inte möjligt utan det andra.
Såhär gick det till: Constance (ja, detta är en autofiktiv roman) skiljer sig från sin man Laurent efter tjugo år. Samtidigt säger hon upp sig från sitt jobb som advokat för att i stället ägna sig åt sitt skrivande, och flyttar in i en mindre lägenhet. En omställning av livet tar sin början – ett slags utrensning av allt som är onödigt.
Hon har också börjat träffa kvinnor och det är egentligen först när polletten trillar ner hos exmannen och han förstår att hon är lesbisk – som hon förvandlas till en olämplig förälder.
Plötsligt får hon inte längre träffa sin son Paul, som är åtta år.
Hennes sexualitet misstänkliggörs, och det gör även litteraturen som hon har i sina hyllor. Så fylls soprummet med böcker av Jean Genet, Georges Bataille och Hervé Guibert – och det är någonstans här som håren reser sig på mina armar.
Jag tänker, herregud, om detta hände mig, om min ”lämplighet som förälder” skulle ifrågasättas på grund av mitt konstnärliga, intellektuella och sexuella liv – av böckerna i mina bokhyllor – ja då skulle jag vara minst lika jävla chanslös som hon, trots att jag inte har ordet ”horunge” tatuerat på magen.
För chanslös är precis vad hon är, inför vårdnadstvistens smutsiga turer.
Som det står i bokens dräpande motto, hämtat ur Aischylos Orestien: ”Man kan bli fader utan moderns hjälp.”
Och detta är exakt vad exmannen Laurent, försöker driva igenom. Han försöker upphäva moderskapet och bli ensam herre på täppan. Sonen Paul använder han som ett vapen – så att barnet, som går sönder av inre lojalitetskonflikter föreställer man sig – ligger på sängen och har ont i magen när Constance ska hämta honom för någon timmes umgänge varannan helg.
Samtidigt vore ”Love Me Tender” inte en roman med en sådan sprängkraft om det inte också vore för Constance Debrés hårdkokta stil. Det är en avskalad och sträng estetik, mer kataloger och komprimerade scener än tråkiga miljöbeskrivningar, dialoger eller släktträd.
Själv säger författaren att det hänger ihop med hennes förflutna som advokat. Oavsett ska gudarna veta att hon sannerligen inte ägnar sig åt sentimentala utgjutelser eller sammanbrott.
Som i prologen: ”förutom att jag inte träffar min son längre går allt bra, han är åtta år min son, sen nio, sen tio, sen elva, han heter Paul, han är fin.”
vad ska hon göra om deras förhållande motarbetas på alla fronter? Klamra sig fast och gå under – eller acceptera att hennes son håller på att gå förlorad?
Det avskalade tycks gälla såväl texten som Constances look och hennes asketiska liv. Simträning varje dag, inga droger, inga utsvävningar förutom sexuella. Snart har hon gjort sig av med lägenheten också.
Man kan se det som en kris – men också som en mycket krävande form av frihet. Som paradoxalt nog möjliggörs av att hon inte längre har ett hem eller en familj. Att hon inte längre är en mor, egentligen. Förutom det fåtal timmar som hon får träffa Paul i socialens nedgångna umgängeslokal.
Där det långsamt, mycket långsamt, går upp för personalen att hon inte alls är olämplig.
Och friheten då, vad har den att bjuda på? Extas, förströelse, sexuell njutning. Kvinnorna hon dejtar får olika epitet, Den unga, Den tunna, och så vidare. De avlöser varandra i maklig takt, hon knullar och blir knullad – och i den sexuella utlevelsen tycks hängivelsen vara total.
Men Constance är inte tillgänglig för kärlek. Att undvika känslomässig intimitet tycks vara något av en överlevnadsstrategi. Men också en strävan efter sanning.
I en nyckelpassage skriver Debré: ”Rättssystemet är porrigt, kärleken är porrig, familjen är porrig, det är bara sex som aldrig blir det. För en gångs skull håller vi tyst för vi slutar att ljuga.”
I Camus ”Främlingen” är det sonen som inte älskar sin mor tillräckligt – såpass att han blir ställd inför rätta. I ”Love Me Tender” är det i stället en mors kärlek till sitt barn som inventeras, utifrån att hon är lesbisk: ”Att hon inte riktigt är en mor eftersom hon inte riktigt är en kvinna eftersom hon inte riktigt älskar män.”
Nog älskar hon Paul, det är tydligt vid deras möten. Men vad ska hon göra om deras förhållande motarbetas på alla fronter? Klamra sig fast och gå under – eller acceptera att hennes son håller på att gå förlorad? Slutsatsen är radikal.
Constance Debré är en fransk nepobaby av första rang. Farfar premiärminister, farsan välkänd journalist och morsan toppmodell från överklassen.
Och nog svävar överklassens ande över denna bok. Att göra sig av med allt – det kan man liksom bara göra om man har det först. Jag moraliserar inte, men jag tänker att det nästan är en nödvändighet för den här boken.
”Love Me Tender” är gastkramande, imponerande, en isbergstragedi och isbergsfrigörelseroman i ett. Och Emma Majbergers översättning från franska är bra och korrekt – men möjligen lite lam i förhållande till det rappa originalet.
Det kan tyckas vara en randanmärkning men med en författare som Debré ställs hårda krav.
Upp till bevis alla.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Dagböcker är litteraturens svar på det ändlösa scrollandet
LÄS MER:Recension: ”Vardagar 8 & 9” av Ulf Lundell
LÄS MER:Recension: ”Haralds mamma” av Johanna Frid
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
