En sak ska man ge kulturkrigets förtrupper: det är inget fel på kreativiteten när det gäller att hitta knölpåkar.
För ungefär tre år sedan meddelade SVT att ”Saltkråkan” spelas in på nytt. I den förläggs Astrid Lindgrens skärgårdsidyll till 2020-talet och med nya skådespelare i de – jo, här finns faktiskt fog för att använda ordet – ikoniska rollerna.
Det dröjde naturligtvis inte mer än fem minuter innan de sociala plattformarna fylldes av fruktansvärda profetior, påeldade av högerpopulismens alla krösamajor. Samtidsanpassning? Vad kan det betyda om inte en PK-fiering av en svensk klassiker? Ska Pelle bli en hen nu? Och farbror Melker muslim? Leave Tjorven alone!
Orosstiftarna kan andas ut. Också 2025 får Malin bada i Roslagens bräckta vatten utan burkini och ingen kommer heller att halalslakta Båtsman.
I början av veckan presenterades nämligen den nya ensemblen och den visade sig vara ungefär så beskedlig som svenska barnproduktioner alltid är. Henrik Norlén – en mycket fin skådespelare – i rollen som farbror Melker, Vega Åhman som Tjorven. Och inte minst, två göteborgsskådespelare i två större roller: Karin de Frumerie och Anna Bjelkerud.
I fallet ”Saltkråkan” har det ibland låtit som om det var själva kulturarvet som stod på spel
Att just den här nyinspelningen – som alltså påbörjades först i veckan – kommit att omges av så många farhågor och så mycket rädsla är dock intressant. I synnerhet mot bakgrund av den närmast fullkomliga avsaknad av neuroser som omgärdade vinterns stora nyversion av ”Ronja rövardotter” på Netflix. Eller vilken annan nytolkning som helst – de är trots allt en försvarlig mängd, vid det här laget.
För i fallet ”Saltkråkan” har det ibland låtit som om det var själva kulturarvet som stod på spel – som om alla glada lintottar från 60-talets förlaga aktivt skulle retuscheras bort ur historien. Och detta genom någon sorts riktad attack från en politbyrå i SVT-huset på Gärdet, mot det svenskaste av folknöjen: att se farbror Melker misslyckas med den rätta knycken och plurra från en brygga.
Jag undrar om inte det höga tonläget säger något om en av våra nya nationalsporter: att överdriva proportioner, måla fan på väggen och härleda allt till kulturmarxism, åsiktskorridorer och invandring. Eller som skådespelaren Ulf Brunnberg – ständigt närvarande i den här sortens debatter – uttryckte det i Aftonbladet när nyheten kom: ”Saltkråkan” är en ”historiskt och kulturellt viktig produktion” som ”har en social funktion. Det är en förebild för svenskarna över huvud taget, med svenska traditioner.”
Det är inga små ord – som för övrigt åberopats av fler röster än Brunnberg – och som är direkt skrattretande i sin absurditet. För vilken människa över sju år går runt och förhåller sig aktivt till ”Saltkråkan”? Eller upplever den som en ”förebild för svenskar över huvud taget”? Vad är det ens vi bör se som ett uttryck för våra traditioner? Gubben Vesterman?
Om det finns några slutsatser att dra om ”Saltkråkan”-debaclet är det snarare dels hur närvarande, dels hur förrädisk nostalgin är den när den landar i kulturdebatten. I synnerhet när den baxats dit av digitalt slipade högerpopulister med en agenda. Men också hur märkligt stumt denna modernitetsångest förhåller sig till det egentliga minnet av något.
I relief mot en mörk och hotfull nutid ter sig därför till och med en Tjorven i snickarbyxor som en mystisk gudom
För här har de nostalgiska krafterna förbättrat och omförhandlat barndomsupplevelsen av en tv-serie till den grad att den knappt längre har med verkligheten att göra. I relief mot en mörk och hotfull nutid ter sig en solig Tjorven i snickarbyxor som en mystisk helgedom som inte får beröras av yttre krafter. Varför? Det behövs inga argument, det räcker med att hon förkroppsligar minnena av den homogena folkhemstid som flytt.
Det är naturligtvis en spänning som inte minst de högerpopulistiska åsiktsfabrikerna är högst medvetna om. De tar varenda chans de får att politisera också de mest aparta barndomsminnen, i sin iver att skapa ett monument över ett trygg svenskhet.
Den här gången blottade förvisso de första bilderna från nyinspelningen hur bisarra kulturkrigarnas farhågor var. Men de kommer att fortsätta försöka.
A la bonheur, kan man tycka. Att läsa inlägg på X och Facebook som oroat sig för en ”gender fluid Barbro-Melker” har åtminstone varit mer underhållande än en bedagad tv-serie från 1964.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kan ”Gift vid första ögonkastet” bli en väckarklocka?
LÄS MER:Såren från Malexander är inte läkta
LÄS MER:Avföring och hotmejl får inte stoppa en teater
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
