Agnes Lidbeck: Löpturerna har ställt mig inför en oväntad fråga

Har allt mitt diktande bara varit rörelseenergi utan riktning? Har romanerna varit rastlöshet? Har jag inte alls någon konstnärlig vision utan bara … flyktbeteenden? Det frågar jag mig medan jag springer runt, runt i korridorerna på en färja mellan Palermo och Neapel. I lurarna har jag ”Runaway train”, på fötterna slitna springskor, solen är på väg upp över havet. Svett i ögonen. Och inte en rad text i huvudet.

Det började tidigt i somras. Jag bestämde mig av en slump för att springa en halvtimme. Det var fruktansvärt, men kanske just för att det var så fruktansvärt, beslutade jag att göra samma sak nästa dag. Och nästa. Snart hade det såklart formerat sig till ett projekt – med struktur och deadline. Att springa minst en halvtimme varje dag mellan den första juni och den första september.

Det dröjde inte länge innan tecknen på monomani hopade sig. Jag började prata löpning med vänner. Jag började läsa instruktionsböcker om långdistanser. Jag skaffade appar. Så många appar. Och framför allt sprang jag. Jag sprang längs grov sand, och i etruskiska byar, före arbetsdagen och efter aperitivon, jag sprang före soluppgången när temperaturen lovade att gå över 38 grader i skuggan, jag sprang i mångata när det svalnat. Och jag sprang runt runt på den slitna heltäckningsmattan på däck fyra, med färjans stora dunkande motorer som motstånd under fötterna.

Ganska snart insåg jag att det inte var någon distans eller tid, som jag sprang mot. Utan för känslan av inre frid

Senare skulle jag också springa i regn, längs min östersjö, i blåst, längs min östersjö, med håll och med benhinna, med kossorna efter, genom björnbärssnåren med sina små omogna bär, och senare ändå, tillbaka i stan, springa längs de anonyma husen som kantar kontorsgatan, springa på lunchen, springa längre.

Ganska snart insåg jag att det inte var någon distans eller tid, som jag sprang mot. Utan för känslan av inre frid. Nätterna blir lugnare, humöret jämnare. Små doser lyckohormon, utsöndrade över tid. Precis samma, exakt samma känsla, som att vara inne i ett riktigt tungt bokprojekt. Och samtidigt motsatt. För det som slog mig den där tidiga morgonen på Medelhavet var: den här stunden, den skulle jag annars lagt på att skriva. Men nu är det tyst.

Slutsats? Så länge jag springer behöver jag inte sätta ord på något, för de mekanismer i mig som brukar få sitt uttryck genom tecken på papper, kan tydligen stillas genom detta – ena foten framför den andra. En svindlande tanke.

Är det värt, kort sagt, att skriva utan det inre tvånget?

Skrivandet har för mig länge varit en nödvändighet för mental hälsa, den dagliga produktionen av fiktion att likställa med en vana som tandborstning, sängbäddning, en balanserad kost av ord, intellektualiserad. Att upptäcka att samma tillstånd av balans kan nås genom motsatsen – fysisk rörelse, i stället för den emotionella rörelsen i att skriva – är omvälvande.

För frågan det lämnar öppet för är: om jag inte behöver beskriva världen för att stå ut i den, utan att det räcker med att jag bara springer igenom den – vill jag då skriva av andra skäl? Finns det lust, snarare än nödvändighet? Finns det skuggsidor som ambition, bekräftelsebehov, karriärism? Är de tillräckligt starka drivkrafter? Finns det passion för konsten, inte för det den ger mig själv utan för att den har ett eget värde?

Är det värt, kort sagt, att skriva utan det inre tvånget? Och vad kommer hända med det jag skriver om det inte längre produceras som självförsvar mot det egna psyket, utan av helt andra anledningar? Som för nöjes skull?

På söndag är det första september. Målet är nått. Och jag vill inte sluta springa. Frågan är, om jag vill skriva igen?

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Jag är så less på att vara en självutplånande morsa

LÄS MER:Jag hatar massor av saker – men inte kvinnor

LÄS MER:Läsning kan vara prövande, utlevande och sexuellt

Agnes Lidbeck