Alla älskar Marilyn! Så har det alltid varit. De som kände henne då, när hon levde, beskriver hur hon hade ett sätt att röra sig som fick människor att automatiskt byta riktning, börja gå åt hennes håll. Även vardagsklädd och maskerad, oigenkänd, fick hon alltid enormt av den sorts uppmärksamhet som gränsar till kärlek. Ville män ligga med henne, var hon en sexsymbol? Absolut, men inte bara. Kvinnor drogs också ditåt, trots den perfekta ytan gick det att se människan.
Marilyn var både ett plågat, sexuellt utnyttjat barnhemsbarn, en uppenbart begåvad och förslagen stjärna som tog sig fram i ett grisigt Hollywood, och en känslig, intellektuellt strävande kvinna. Hur de tre hänger ihop har många försökt lista ut i efterhand, särskilt efter de sorgliga och på vissa sätt mystiska omständigheterna kring hennes död.
Det går att spekulera i att hennes extremt svåra uppväxt på något sätt skolade henne till framgång. Den som inte fått kärlek automatiskt behöver lära sig hur man skaffar det, och Marilyn blev proffs. I Netflix-dokumentären om henne, ”The Mystery of Marilyn Monroe: The Unheard Tapes” (2022), berättar Marilyn att hon fantiserade om att springa in i sin pappa i en bar, förföra honom, och sen fråga honom hur det känns att ha legat med sin dotter.
Det märkliga citatet säger en del, både att hon var mycket medveten om sin dragningskraft, och att hon förstod att den gick att använda som vapen mot de som svek henne. Det är inte omöjligt att tänka sig att den här gränslösa, krassa synen på mänskliga relationer var något som var henne till gagn yrkesmässigt. Att hon sedan barnsben sorgligt nog behövt lära sig vad som funkade, att hon förstod att snärjandet var en sport som hon kunde vinna, och som hon sedan vann.
I den mån hon är en åtråvärd produkt så har hon själv skapat den, sålt in den.
Netflix andra Marilyn-satsning, den biografiska filmen ”Blonde” (2022) är baserad på Joyce Carol Oates bästsäljare med samma namn. Den visar en annan typ av kvinna, Ana De Armas spelar Marilyn med ett konstant hopskrynklat ansikte och panikslagen blick, hon utnyttjas hela tiden utan att fatta vad som händer. I ”Blonde” är Marilyns karriär är ett olyckligt sammanträffande, inte en medveten strävan. Hon är ett offer, men inte en som lärt sig av den hårda världen och byggt ett pansar av sockriga leenden. Det är snarare som att hon aldrig slutat vara barn.
I relationen till familjen Kennedy blir skillnaden på kvinnoporträtten extra tydlig. I ”Blonde”, boken, blir Marilyn levererad som en vara till John F., som knappt tittar på eller pratar med henne när hon utför sina tjänster. I dokumentären däremot är Marilyn Jack med Jack, hon umgås med dem och deras familjer i många år och har en lång relation med Bobby Kennedy.
Det är knappast okomplicerat, faktiskt berättar dokumentären att Marilyn bråkat i telefon med Bobby eftermiddagen före den där kvällen, när hon tar för många sömntabletter och dör. Men hon är inte såld till maktmännen av någon ond, anonym studioman, hon leds inte in med munnen öppen mot sin vilja. I den mån hon är en åtråvärd produkt så har hon själv skapat den, sålt in den.
Joyce Carol Oates har försvarat filmen och skrivit på Twitter att nu – efter Metoo! – borde väl ingen vara förvånad över att se kvinnor exploaterade i Hollywood. Jag håller med om att filmen påminner om Metoo, i dess enögda blick på offret. Som om kvinnor i svåra situationer måste vara utan agens, ja, nästan sakna hjärna, för att bli trodda och omtyckta. Något Marilyn motbevisade i varje steg.
Läs mer på GP Kultur:
LÄS MER:Tiktok har banat väg för den nya högervågen
LÄS MER:Därför kommer jag aldrig mer att resa
LÄS MER:Jag tror lågkonjunkturen kommer bli mysig
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
