Det sägs att Napoleon hade en glupsk näsa. Glupsk som i att han ska ha förverkat 60 parfymflaskor i månaden, något historikern Theresa Levitt skildrar i boken ”Elixir”. Allt kunde parfymeras: han hällde parfym i badkaret och i sitt vin, insisterande på att det gav honom hälsa och vitalitet, och visst, vi vet hur det gick, sinnet rann över, den stora hären, stay humble var inte hans motto.
Bodil Malmsten var ett annat scenthead. I dokumentären ”Ett jävla liv” beskrivs författaren som en person med ”enormt hår och mycket parfym”. Bodil och Napoleon gjorde förstås det enda rätta. Alla borde lukta mycket parfym. Problemet är att nästan ingen i Sverige gör det.
Nu har jag svurit i kyrkan. Här i björnlandet anses det mest lite obscent att lämna doftspår efter sig och om man mot förmodan gör det vill man lukta ”fräscht”, på sin höjd en störigt återhållsam fläkt av nystruket hotellakan eller typ lite ljummet regn över ett persikoblad i friland. Jag håller med Filip Hammar: Sverige är ett svart hål för parfymälskaren. Att försöka prata dofter är ofta att spilla krut på döda kråkor.
Sverige är ett svart hål för parfymälskaren. Att försöka prata dofter är ofta att spilla krut på döda kråkor
Sartre beskrev i en essä (om parfymälskaren Baudelaire förresten) hur vi, när vi sniffar på en annan människa, bokstavligt talat skjuter in partiklar av den andre in i vår hjärnvävnad. Plötsligt har vi den andra människan i kraniet. Svindlande – och lite äcklig. När vi luktar på något eller någon blir det en del av oss en stund, skrev Sartre. Att välja doft blir därför ett sätt att ägna sig åt det som till mångt och mycket är samtidens favoritärende: ett layoutande av det personliga varumärket, fast ända in på bara köttet.
Ändå är Sverige, där vi är så varumärkesmedvetna att tioåringar vet mer om personal branding än om ordklasser, närmast doftlöst. Det är sällan någon kliver på bussen i något spännande doftmoln, en riktigt bra dag luktar det mest Dubbeldusch och blöt ryggsäck (en dålig dag luktar det sprucken kattböld i en köttkyl som gått sönder). Det är så livsförnekande. Jag skyller allt på reformen och protestantismen, jag brukar göra det. Medan katolska kyrkan vaskade rökelse och myrra vid altaret så blev doften av nyskrubbade öron det enda anständiga i ett protestantiskt rum.
Utrikes är förstås parfymkonsten ett fält som bevakas lika blodigt som annan konst och kultur. Ett tag hade New York Times inte bara en utan två doftkritiker. Och doftindustrin växer globalt: Washington Post rapporterar i år att försäljningen av dofter är den snabbast växande kategorin av produkter i skönhetssektorn. D&G har precis lanserat en parfym för hundar.
Smellmaxxing kallas det, för inget undgår begreppfieringen i dag, allt skrynklas ihop och snuttifieras in i mikrotrender med skitdumma namn
Men något håller kanske på att skifta så smått även i parfymens u-land, Sverige. I våras kunde man läsa att tonåringar rusar till de svindyra delarna av parfymhyllorna, i synnerhet tonårskillar har börjat handla lyxparfym. Smellmaxxing kallas det, för inget undgår begreppfieringen i dag, allt skrynklas ihop och snuttifieras in i mikrotrender med skitdumma namn. Hursomhelst. Hela näsan, detta bortglömda organ, tycks äntligen vara på uppsving. I nya boken ”Lukter” skriver neuroetologen Bill S Hansson att vi människor är så synberoende att vi ofta glömmer bort våra övriga sinnen. Särskilt doftsinnet, där har andra djur alltid varit överlägsna.
Det ökade intresset för dofter brukar delvis förklaras av en av coronapandemins biverkningar: ungefär hälften av alla som fick covid drabbades av luktbortfall. Den som förlorar luktsinnet får sämre livskvalitet – sämre matlust, depressiva symtom. Pandemier och parfym verkar sammanlänkade på fler sätt. I ”Elixir” jämställer historikern Theresa Levitt jakten på dofter med jakten på liv. Hon skriver om när böldpesten härjade i Europa, hur adeln hamstrade parfym för hela medeltida förmögenheter. Ett klamrande vid land och hav på flaska. Det var ett försök att hamstra livet självt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Rödljusterapi är tutten för alla som vill bli odödliga
LÄS MER:Min dagbok är ett småaktigt helvete av förtal och bantning
LÄS MER:Meghan vill rädda världen en nötkräm i taget
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
