Jag håller inte med Johan Croneman som i sin DN-kolumn (3/9) gör tummen ner för ”Oldsberg – en gränslös gigant”, SVT-dokumentären om den legendariske programledaren. Det är möjligt att själva strukturen lovar mer än den infriar – en ”På spåret”-inspirerad resa för sonen Staffan och de goda vännerna Hoa Hoa Dahlgren och Lasse Kronér, och som Oldsberg regisserar från andra sidan graven.
Det finns däremot andra ögonblick i serien som glimmar till. Inte minst Oldsbergs sorti från rampljuset, som skildras i det avslutande avsnitt som publiceras på SVT Play i dag.
På den här sidan metoo har man nästan glömt bort hur snabbt det gick när de tunga bytena fälldes hösten 2017. Men också vad som faktiskt skrevs i medierna. I dokumentären flimrar rubrikerna förbi, som kvardröjande uttryck för eftertankens kranka blekhet – beskyllningar om att Oldsberg ”tillintetgör” människor (Aftonbladet), suggestiva uppgifter om ett ”skräckvälde” (Expressen) och vittnesmål om mobbning.
Det är hårt formulerade anklagelser, också för att vara rubriker. En av tidningarna uppges ha pratat med 23 tidigare medarbetare till Oldsberg och som alla tecknar en kraftigt negativ bild. Endast en av dem vågar ställa upp med namn och bild, för övrigt också den enda som träder fram och står fast vid sina uppgifter i dokumentären.
I övrigt: ett sus av viskningar, en revolution som gått in i sin exekutiva fas – och en underton som i både etablerade och sociala medier ibland närmade sig det blodtörstiga.
Ingvar Oldsberg var en fantastisk programledarpersonlighet, nytänkande, slagfärdig och med en oerhörd närvaro. Personligen tvivlar jag dock inte på att han också kunde vara mycket svår att arbeta – och leva – med. Flera av intervjuerna i dokumentären pekar med viss krasshet i just den riktningen. Alkoholen, det heta temperamentet, de vassa formuleringarna som haglade när han blev otålig, vanan vid att hela produktioner rättade sig efter hans minsta vink.
Bilan föll ofta lika tungt, oavsett anklagelsepunkt – i synnerhet över de stora namnen inom kultur- och nöjesbranschen
Samtidigt visar även filmen implicit hur godtycklig en hashtaggs inflytande kan vara – i synnerhet när den möter revolutionära stämningar, klickhunger och allmänhetens tendens att vilja störta pelarhelgon i gruset.
Det geniala med hashtaggen metoo var att den kunde samla människor med svåra erfarenheter av diskriminering, sexism och övergrepp, skapa en känsla av agens och gemenskap. Parallellt med detta fanns även klara problem. Ett av dem var att den var så pass öppen och oprecis att det ofta kom att råda oklarheter kring vad det var som faktiskt åsyftades.
När medierna fick upp vittringen framstod hashtaggen stundtals som ett Rorschachtest, en bläckplump vars innersta budskap berodde på vem som för tillfället uttolkade den. Sexuella övergrepp? Trakasserier? Patriarkatet i stort? Maktutövande? Hårda chefskap? Otrygga arbetsvillkor? Allt sammantaget? Bilan föll ofta lika tungt, oavsett anklagelsepunkt – i synnerhet över de stora namnen inom kultur- och nöjesbranschen.
Ingvar Oldsberg var en av dem som rök de månaderna. I just hans exempel fanns inga uppgifter om att han skulle ha ägnat sig åt sexuella trakasserier eller slipprigheter. Såhär i backspegeln ter han sig snarare som ett bondeoffer, en personalpolitisk åtgärd från tv-kanalers och produktionsbolags sida, för att skicka en signal om att divakultens dagar var över och att de var medvetna om att det nu rådde andra tider.
Sortin hade, kort sagt, egentligen inte så mycket med metoo att göra. Ändå vidhäftar hashtaggen fortfarande hans eftermäle. Och sopar, på ett mycket bekvämt sätt, ett betydande mått av historisk skit under mattan. Ingvar Oldsberg – och flera av de andra som rök under hösten 2017 – var trots allt inte bara enskilda exempel, utan ingick i en större struktur, en kollektiv och social process.
Därför borde vi heller inte ha nöjt oss med att branschen gång på gång försköt skulden till utpekade och namngivna syndabockar, tvådde sina HR-händer och sedan gick vidare som om allting därmed var itutaget med.
En sådan reaktion kräver att man envetet tittat åt ett annat håll under många år
För ett ego av sådana magnituder som Ingvar Oldsbergs uppstår naturligtvis inte i ett vacuum. Förutsättningen för en primadonna är att det finns någon som utnämner vederbörande till en sådan, samt applåderar och dränker hen i rosor och champagne. De kultiveras under decennier, får näring av omgivning, chefer, medarbetare, underlydande, annonsörer, tittarsiffror och medier. Samt av oss i publiken.
”Oldsberg – en gränslös gigant” ger sig i sina bästa stunder i kast med just ett sådant större sammanhang. Å ena sidan är det ett porträtt av en man som knarkar jobb, strålkastarljus och uppmärksamhet så till den grad att allting annat i livet närmast onödiggörs, detaljer som familj, barn och föräldraansvar. Å den andra tecknar den också en rätt avslöjande bild av den medberoende omvärld som ständigt möjliggör, backar upp, beundrar, bugar och bockar.
Och som in i det sista gör sig blind för den toxiska process som under lång tid utgjorde själva grogrunden för det som sedan kom till uttryck under metoo.
I en scen i dokumentären blir till exempel Lasse Kronér uppriktigt förvånad över att höra att det fanns medarbetare som inte alls trivdes i Oldsbergs närvaro, till och med avskydde honom.
Det är avslöjande för hela kulturen. En sådan reaktion kräver att man envetet tittat åt ett annat håll under många år. Men den utgör inget vidare argument när det piskar upp till storm nästa gång på sociala medier.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Så lurade Oldsberg sina vänner – efter att han dött
LÄS MER:På Tiktok förvandlas Viktor Orbán till en sexbomb
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
