Recension: ”Dansaren och demonerna” av Mian Lodalen

Mian Lodalens ”Dansaren och demonerna” är inte bara homohistoria utan också familjehistoria. Och för Lodalens morbror Hasse skapade samhällets hetsjakt på homosexuella ett rykande självförakt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Mian Lodalens homohistoriska romanprojekt har nu nått fram till den tredje delen och 1960-talet. ”Lisa och Lily” (2020) skildrade två unga kvinnor som valde att dö tillsammans i Hammarby sjö, när de inte fick leva tillsammans under 1900-talets första decennium. ”Lesbiska ligan” (2021) handlade om ett av få fall i Sverige där lesbiska kvinnor dömdes för, som det hette, ”otukt som mot naturen är” – året innan lagen avskaffades.

”Dansaren och demonerna”, förklarar Lodalen i ett rörande efterord, är inte bara homohistoria utan också familjehistoria – den är baserad på hennes morbrors liv.

Romanen handlar om arbetarsonen Hasse från Jönköping, som 16 år ung får chansen att dra till Stockholm och lära sig dansa balett. Det är fortfarande långt till 1979 då sjukdomsstämpeln kommer att lyftas, långt till den utåtriktade gayrörelsen som började formas 1970.

ANNONS

Han lär också känna stadens baksida, när han söker tillfälliga sexuella kontakter i parker och pissoarer

I Stockholm lär Hasse känna dansarna Kicki, Eva och inte minst Tom – hans livs kärlek. Han lär också känna stadens baksida, när han söker tillfälliga sexuella kontakter i parker och pissoarer och när han blir allt mer beroende av de uppiggande och sövande mediciner som framstod som mirakelmediciner på sextiotalet.

Utan pillren kan han vare sig sova eller dansa, med pillren gör han framsteg på framsteg – fram till han landar huvudrollen i legendariska koreografen Birgit Cullbergs uppsättning av Odysseus på Kungliga Operan.

Lodalen berättar rakt och kronologiskt okomplicerat. Det är en rörande berättelse, men den saknar språklig skärpa. En del språkliga klichéer hade kunnat rensas bort. Detaljer som ska ge tidstypisk färg upprepas tills de döljer sextiotalet bakom idén om sextiotalet. Föräldrarna sitter till exempel alltid vid Perstorpsbordet, aldrig vid köksbordet.

Omvänd är ordföljden ofta, vilket skapar ett omständligt och arkaiserande språk som möjligtvis passar tiden (jag kan nästan höra Tage Danielssons stämma) men oftast bara gör läsningen tungrodd. Romanen tenderar också att berätta för mycket, för många gånger.

Det är synd, eftersom Lodalen på ett övertygande sätt gestaltar Hasses allt mer sköra psyke; den växande paranoian, den sköra kroppen och det ständigt närvarande självföraktet. Mian Lodalens historiska projekt handlar inte minst om konsekvenserna av hur samhället institutionaliserade homofobin.

ANNONS

I ”Dansaren och demonerna” förtärs Hasse av självförakt när offentligheten bedriver hetsjakt på homosexuella.

I ”Dansaren och demonerna” förtärs Hasse av självförakt när offentligheten bedriver hetsjakt på homosexuella. (Det är svårt att inte fundera på i vilken utsträckning mediebevakningen om transfrågor de senaste åren fungerar på liknande sätt för dagens unga transpersoner.)

Hans självbild genomsyras av samtidens berättelser om psykiskt labila och onda flator och bögar, berättelser som slutar med inläggning, fängelse, självmord och andra katastrofer.

Jag frågar mig efter läsningen vem romanserien riktar sig till – är den tilltänkta läsaren den allmänt historieintresserade hbtq-allierade? Hbtq-communityt kommer ta emot också denna roman med öppna armar, och inte utan anledning.

”Dansaren och demonerna” är med sina brister en stark berättelse. Lodalens romanserie skapar i kontrast till nutiden (och tillsammans med Jonas Gardells ”Ett lyckligare år”) en historia om framsteg, Historien går alltid åt rätt håll. Vi var en gång förtryckta, det är vi inte längre.

Det är en metaberättelse om hbtq-personer som varken är helt sann eller helt falsk. Frågan är vad den berättelsen gör med vår självbild och vilka som tillhör detta ”vi”.

Läs fler texter i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Hallelujaflickorna” av Hanna Hallgren

LÄS MER:Verkligheten inte så enkel som kulturkrigarna vill tro

LÄS MER:Recension: ”Sommar i P1” med Mian Lodalen

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS