I början av 1990-talet fick Roy Jacobsen sitt litterära genombrott med romanen ”Segerherrarna” – en släktkrönika om en arbetarfamilj, tillika en skildring av Norges moderna historia och utveckling från bondesamhälle till högteknologisk industrination. Under det senaste decenniet har hans romanserie i fyra delar (hittills) om livet på den fiktiva nordnorska ön Barrøy rönt stora framgångar och spridits över världen, översatt till närmare 40 språk.
I en intervju i tidningen Verdens Gang berättar Jacobsen att han i tankarna hade börjat planera en femte roman om Ingrid från Barrøy, när en helt annan historia pockade på hans uppmärksamhet. Den handlar om ett gäng fattiga barn som i det tyskockuperade Oslo på 1940-talet försöker överleva efter bästa förmåga. Romanen skrevs i hemlighet. På försommaren 2020 levererade Jacobsen, till förlagets förvåning, ett i stort sett tryckfärdigt manus som publicerades knappt ett halvår därpå. Nu finns ”De ovärdiga” även på svenska i klanderfri översättning av Staffan Söderblom.
Det är en varm och underhållande roman som stundtals kan föra tankarna till gamla svenska pilsnerfilmer om Anderssonskans Kalle och andra buspojkar, vilka lever sitt eget liv och älskar att jävlas med de vuxna. Men Carl, Olav och Roar – samt deras syskon och övriga ungar i kvarteret – befinner sig inte i en näpen idyll utan i ett samhälle där det är svårt att skilja fiende från vän. Vem deltar i motståndskampen och vem förråder landet? Bland dem som tillhör arbetarklassen råder det brist på pengar, mat och arbetstillfällen; i affärerna finns knappt några varor.
Det är om den stora majoriteten, de likgiltiga, som Jacobsen skriver.
Carl, Olav och deras följe finner dock på råd. De skolkar från skolan och ägnar sin tid åt att stjäla och begå andra brott som inbringar pengar och föda. Föräldrarna – i den mån de inte redan har arresterats eller flytt fältet – tar tacksamt emot tillskotten utan att ställa besvärande frågor. Det börjar med att ungdomarna norpar det som är ätbart i trädgårdar och matkällare. Så småningom blir de djärvare, bryter sig in i lyxvillor som har övergetts, stjäl kostbar sprit, dyrbar mat, konst, vapen – allt som går att omsätta i pengar.
Våldet tilltar, attentat och mord begås. Men ändå finns där ett slags lugn, en solidaritet, en omsorg om de nära och kära, småsyskonen, vännerna, ibland även dem som man nästan hatar. Pekpinnarna lyser med sin frånvaro. Här saknas helt moraliska fördömanden och direktiv om hur man ska leva på ett rättfärdigt sätt.
Läsaren får följa huvudpersonerna under resten av kriget och en bit in i fredsåren. I en epilog skriver Carl, många år senare, ett brev till sin son, historiker och professor, specialiserad på den tid då tyskarna hade tagit Norge i besittning. ”Ni som studerar ockupationen vet så mycket mer om den än vi som levde den”, konstaterar han. Han refererar också till något som den norske politikern och fackföreningsledaren Konrad Nordahl skrev i sina memoarer. Nordahl menade att cirka tio procent av det norska folket deltog, mer eller mindre aktivt, i motståndskampen; tio procent var medlöpare, quislingar, landsförrädare. Åttio procent var bara likgiltiga.
Det är om den stora majoriteten, de likgiltiga, som Jacobsen skriver. Därmed inte sagt att de inte brydde sig. Nog försökte de rädda sig själva och sina nära. De fick inga applåder. Roy Jacobsens roman är dock en sorts äreräddning av de ovärdiga – kvinnorna, männen och barnen som trots allt försökte leva ett värdigt liv i en ovärdig tid.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Bertil Malmbergs spritjakt en morgon i München
LÄS MER:Recension: ”Skörgossen” av Ida Andersen
LÄS MER:Recension: ”Spindelbjörken” av Pär Hansson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
