En morgon i mitten av 1700-talet träder 14-årige Johan Svensson in i Kosta glasbruks stora hyttbyggnad i det inre av Småland. Han ska börja arbeta där. Från kylan stiger han in i den torra intensiva hettan. Han fascineras av ljuset ur ugnarnas öppningar; det är som att se rakt in i soluppgången. Redan denna första dag drabbas han av glasets förtrollning varje gång mäster Schytz eller mäster Schmidt blåser liv och skepnad i en oformlig massa.
Johan är en av tre unga människor som står i centrum i Ida Andersens roman ”Skörgossen”, en fortsättning på boken ”I oxögat” (2019) – och ändå inte. När Andersen gjorde research till förra romanen stötte hon på namnen Johan Svensson, Elisabeth Schmidt och Hedvig Agertin (personer som ”har funnits på riktigt”) och bestämde sig för att skriva deras berättelser. Så några år har passerat, hon rör sig i samma trakt men befolkar den med nya gestalter.
För mig var Ida Andersen, trots ett antal böcker, ett okänt namn när jag läste ”I oxögat”. Jag imponerades snart av den välkomponerade och händelserika romanen om fattiga människor som irrar omkring i brytningstiden mellan bondesamhället och en gryende industrialism.
Mina förväntningar inför ”Skörgossen” kommer dock delvis på skam. Visst finns här gott om dramatiska och engagerande episoder men riktigt fängslad av helheten blir jag bara momentant. Karaktärer, tid och miljö är levande, ändå lyfter berättelsen inte på allvar, når aldrig de hisnande höjder jag hade hoppats på.
Att Andersen har gjort grundlig research – inte minst beträffande glasblåsning – är uppenbart och resultatet förmedlas på ett sätt som ofta är en fröjd att läsa
Johan, med sina drömmar om att en gång bli en riktig glasblåsare, är den centrala gestalten. Han är, liksom Hedvig (som älskar sin drummel till pappa trots att han titt som tätt halvt slår ihjäl henne), ett svenskt fattighjon.
Jungfru Elisabeth, däremot, är dotter till en tysk glasblåsare och tillhör därmed bygdens överklass. Hon behöver inte ägna sig åt kroppsarbete; helst vill hon skriva, läsa, tänka och filosofera, ”allt sådant en kvinna inte får”. Hon passar inte riktigt in, betraktas av många som ”en högfärdig fröken”.
Att Andersen har gjort grundlig research – inte minst beträffande glasblåsning – är uppenbart och resultatet förmedlas på ett sätt som ofta är en fröjd att läsa, som när hon beskriver det färdiga taffelglaset: ”det var nästan lika förunderligt som månglaset. Grönskimrande och simmigt som en sjö vattrad av en svag bris.”
Skildringen av arbetet i hyttan blir dock ibland alltför detaljrik och tyngande. All den kunskap som författaren har tillgodogjort sig behöver inte nödvändigtvis föras vidare till läsaren.
Jag tror att berättelsen hade blivit än mer drabbande om författaren och redaktör hade gått igenom manus ytterligare en gång eller två, trimmat och stramat till texten här och var. Visst har Ida Andersen skrivit en bra roman, men den kunde ha blivit ännu bättre. I alla händelser ser jag fram mot nästa del i glasbruksserien.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "I oxögat" – Ida Andersen
LÄS MER:Recension: ”De tysta hotellen” av Johan Werkmäster
LÄS MER:Recension: ”Vulcan” av Nino Mick
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
