"En liten roman” omtalas i Lars Noréns sista utgivna dagbok. Texten om dödsdömda Lisa Montgomery är lojal mot hennes begränsade värld – och en prövning att läsa.
"En liten roman” omtalas i Lars Noréns sista utgivna dagbok. Texten om dödsdömda Lisa Montgomery är lojal mot hennes begränsade värld – och en prövning att läsa. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Mikaela Blomqvist: Recension: ”En liten roman” av Lars Norén

Lisa Montgomery dömdes till döden efter att ha mördat en höggravid kvinna. När Lars Norén skildrar hennes historia i ”En liten roman” ställer han frågan om gränsen mellan offer och förövare på sin spets.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

På sista sidorna i Lars Noréns femte dagbok återkommer ett främmande kvinnonamn. Lisa Montgomery är en dödsdömd amerikansk fånge, vars avrättning är schemalagd en månad längre fram. Norén skriver till utrikesdepartementet och ber dem att engagera sig för hennes sak. De svarar med allmänt hållen information om vad de gör för att motverka dödsstraff.

Samtidigt arbetar Norén med en prosabok som utgår från Montgomerys liv: ”Det var mycket svårt och nästan oetiskt att stiga in i Lisa Montgomerys liv och tillvaro i början. Nu går jag ut och in som om hon bara vore en litterär figur, men det är hon inte.” Norén skriver att han är varsam och ibland känner hennes närvaro.

ANNONS

Det är en hållning som märks när boken nu ges ut under titeln ”En liten roman”. Den skildrar Montgomerys tillvaro i cellen, där hon ständigt övermannas av minnen av sitt brott och sådant hon själv har utsatts för. Mordet hon begår är ohyggligt. Montgomery stryper en ung, höggravid kvinna och skär ut barnet i magen med kniv.

Jämte brottet återger den hur hon blir regelmässigt våldtagen som barn, av mammans pojkvän eller av män som mamman och pojkvännen säljer henne till.

Flickan klarar sig oskadd och Montgomery tar med henne hem, berättar för pojkvännen och andra att hon själv har fött barnet. Egentligen har hon några år tidigare blivit steriliserad, mot sin vilja, efter att ha fått fyra barn. Mordet blir ett sätt att täcka över hennes lögner. Montgomery har i flera månader gått runt och sagt att hon är gravid.

Liksom flera andra dödsdömda fångar hade Montgomery en intellektuell funktionsnedsättning. Om den var orsakad av moderns drickande under graviditeten eller en förvärvad hjärnskada från misshandel hon utstått verkar inte vara helt klart. Norén låter henne existera i ett absolut nu där allt blandas samman.

Texten växlar mellan att berätta inifrån ett ”jag” och om en ”hon”, men är hela tiden lojal med Montgomerys begränsade värld. Jämte brottet återger den hur hon blir regelmässigt våldtagen som barn, av mammans pojkvän eller av män som mamman och pojkvännen säljer henne till. Det är en prövning att läsa ”En liten roman”.

ANNONS

Boken ställer frågan om gränsen mellan offer och förövare på sin spets. Montgomerys brott framstår som följdriktig i förhållande till hennes liv. Det som andra uppfattar som gränslöst och groteskt har för henne prägel av vardag. Mot slutet av boken låter Norén henne konstatera, angående mordet att: ”Jag tycker väldigt synd om hon som dör, men sedan är det som om det bara finns jag i hela världen.”

Berättelsens grund i en verklig historia är avgörande, gör dess grymhet omöjlig att vifta bort.

Så resonerar kanske den som varken har fått vara del av samhället eller en familj. Det enkla och rättframma sättet att ta sig an det oerhörda är kännetecknande för ”En liten roman”. Den tvingar läsaren till en inlevelse som hon inte – eller i alla fall som jag inte – hade förmått nå fram till på egen hand. Berättelsens grund i en verklig historia är avgörande, gör dess grymhet omöjlig att vifta bort.

Lisa Montgomery avrättades som planerat, med en injektion den 13 januari 2021. Hon ska ha avböjt att fälla några sista ord. Bortom hennes fall förblir ”En liten roman” en bok lika obehaglig att läsa, som den är viktig att tänka kring. Norén har en särskild förmåga att befinna sig mitt i samtiden, även nu efter sin död. Boken tycks skära in i den aktuella debatten om ansvar och straff.

ANNONS

Jämte den frågan får den mig också att tänka på språket självt. Prosan är vacker. Inte i meningen pyntad eller tillgjord. Inte heller genom vad den skildrar eller säger. Skönhet i litteraturen tycks i stället handla om något annat – om närhet?

Ja, kanske. Närhet till orden och det objekt de ska fånga in. För det är även Lars Noréns dagböcker ett glimrande bevis.

Läs fler texter i GP Kultur:

LÄS MER:De vittnade om rasismen mot födande kvinnor

LÄS MER:Behöver Camilla Läckberg mer exponering?

LÄS MER:Recension: ”Växla ringar med mörkret”av Bruno K. Öijer

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS