Per Klingberg: Recension: ”Växla ringar med mörkret”av Bruno K. Öijer

Avgörande läsupplevelser får man inte så många av. Bruno K. Öijers ”Det förlorade ordet” är en av mina. Jag var väl sexton och trevade mig fram i litteraturen. Poesin upplevde jag som en stängd dörr. Och så leddes jag in i ett poetiskt landskap som vibrerade av myter, skönhet och uråldrig sorg, ungefär samma saker som jag i mellanstadiet sökt i evighetslånga fantasyserier, men omformulerat på ett språk som gjorde allt det där meningsfullt igen.

När Öijers första diktsamling på tio år kommer ut vill jag alltså reflexmässigt hylla den. Och samtidigt har ingen av de två diktsamlingar som publicerats efter att poeten avslutade sin magnifika trilogi varit i närheten av att beröra mig på samma sätt. Delvis handlar det nog om åldern, om en sinnlighet som med nödvändighet trubbas av - men också om att det faktiskt inte är lika starka böcker. Det är inte heller den här diktsamlingen. Med det sagt: den vane Öijer-läsaren lär känna igen sig. Det som var poetens styrkor i tidigare böcker är styrkor också här. Också svagheterna är sig lika.

Som samhällskritisk poet blir till exempel anarkisten Öijer ofta precis lika dogmatisk som den plakatpolitiska sjuttiotalsvänster han hatar så intensivt. Raderna om att ”samhället/ är inhägnat våld” kunde ha saxats direkt ur en Wikipedia-artikel om Rousseau och inte blir det intressantare när ”sandlådan minns/ hur dom satt här en gång/ och lekte med hink och spade/ politikerna/ och dom religiösa ledarna”.

Raderna bär på sin helt egna auktoritet – som läsare har du att ta emot dem eller låta bli. Och väljer du det senare: your loss

Nej, Öijer är inte någon idédiktare. Hans genialitet manifesteras i en form av drömlika visioner. För det finns verkligen ett specifikt öijerskt landskap ur vilket det så gott som alltid springer storartad poesi. Jag tänker på ”dom stora legendomspunna/ sovsalarna /där man avlägsnat tät/ ogenomtränglig djungel och hittat/ gator och söndersprängda byggnadsmonument” (ur Medan giftet verkar), för att ta ett exempel bland många.

Sådana rader går helt enkelt inte att säga emot på det sätt som jag gjorde med exemplen ovan. För de här visionerna påstår ingenting och de har inga uppenbara yttre förlagor även om de väl ofta befolkas av en slags arketypiska figurer. Ska de liknas vid något får de väl jämföras med Roj Fribergs måleri, där tunga borgerliga interiörer tycks vetta mot Hades. Raderna bär på sin helt egna auktoritet – som läsare har du att ta emot dem eller låta bli. Och väljer du det senare: your loss.

Den nya diktsamlingen rymmer några sådana visionära dikter, så som ”Skymningen Föll”, ”Inspärrad” och ”I God Tid”. I ”Skymningen Föll” återbesöker poeten ”min barndoms gator igen” i ett drömtillstånd – det välbekanta är märkligt förskjutet, kanske inte helt olikt mardrömspassagen i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957). Jaget stannar upp vid ett butiksfönster men finner att ”en strilande vattenridå” får allt därinne ”att flimra i suddiga vågor som i en hägring” och i en rännsten ligger ”ett litet avslitet dockhuvud av gummi” vars ena öga ”verkade blinka åt mej”.

Det är suggestivt, inte minst i slutet där vi möter ”ett gammalt nerslitet hus” som tagits över av växtlighet. I rummen ”lyste ängsblommor fram/ hade förvandlats/ klätt ut sej till människor som stod tysta/ och såg på varandra/ deras ansikten vajade som löv i vinden/ från dom trasiga fönstren”. Nej, jag kan inte svara på vad den här dikten ”betyder”. Men jag vet att jag finner den fascinerande.

Överlag har jag känslan av att jag läser en poet som knäppt upp skjortan och tillåtit sig att slappna av

Ändå störs jag av en pratighet som jag inte känner igen från de tidigare diktsamlingarna. Motverkar inte iakttagelsen om hur den gamla tobaksaffären ”doftade gott av färsk trycksvärta/från nyinkomna serietidningar” det drömska tillstånd som resten av dikten excellerar i? Samma sak med dikten ”Muren” där både de inledande och avslutande raderna kunde ha strukits till förmån för den centrala bilden. Inte behöver väl raderna ”varje kväll bröt ni ny sten/ och fortsatte bygga på muren mellan er” inledas med upplysningen om att ”ni hade/ varit ihop för länge/ det skar sej till slut”?

Kanske är den författare som möter läsaren i ”Växla ringar med mörkret” också en mer personlig poet än tidigare. Det har nu alltid funnits ett stråk av radikal självupptagenhet i Öijers poesi, där den inre världen helt enkelt är så rik att omvärlden bleknar i betydelse. Men läsaren kan bjudas in till att dela ett sådant lyssnande inåt - till exempel genom greppet att ofta appellera ett ”du” i sina dikter, ett upplevande subjekt som både kan vara författaren och läsaren.

Men de rena nostalgitripparna i dikterna om stenciltidskriften ”Guru Papers” eller den där hemmafesten hos Peter Lindforss är svårare att träda in i. Jag var ju inte där.

Överlag har jag känslan av att jag läser en poet som knäppt upp skjortan och tillåtit sig att slappna av. Och visst, det är ju inte som att Bruno K Öijer har något kvar att bevisa.

Men det är ändå inte till den här bokens fromma.

Läs fler texter i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Helga” av Bengt Ohlsson

LÄS MER:Recension: ”Noveller” av Shirley Jackson

LÄS MER:Recension: ”Metamorfoser: eller Den gyllene åsnan” av Lucius Apuleius

Per Klingberg