Sara Stridsberg har länge tillhört Sveriges mest omhuldade författare. Hennes skrivande rör sig kring våldets konsekvenser och det mörkaste människor gör mot varandra. Hennes gestalter är ofta trasiga, men alltid komplexa. Senaste romanen ”Farväl till Panic Beach” är inte något undantag, även om det dröjer innan berättelsens konturer får sin djupaste svärta. Samtidigt borrar den på flera sätt djupare än tidigare, och är en av Stridsbergs mer hoppfulla böcker.
Moderskap och trasig far-dotter-relationer har varit återkommande teman i författarskapet. Till exempel i romaner som debuten ”Happy Sally” från 2004 och ”Darling river” som kom 2010 och utgick från Vladimir Nabokovs ”Lolita”. Samma teman återkommer i hennes dramatik, som ”Medealand” och nyskrivna ”En grav för två”, baserad på Sofokles antika drama om Antigone och Oidipus, som sattes upp på teater Galeasen i Stockholm i våras.
I ”Farväl till Panic Beach” skriver författaren Nina sin familjs historia. I centrum av denna historia finns Nina, hennes syster Eddie – och fadern Matti, som näppeligen lever upp till epitetet far.
Det är ett språk som förmår bära upp de svartaste berättelser utan att vare sig förminska eller blända
Det börjar i väntan på ett mirakel i Berzelii park i Stockholm och rör sig som ett lapptäcke mellan tider och platser. Flera generationers arv läggs på varandra och geografiskt rör sig berättelsen mellan Stockholm, somrarna vid evighetsstranden Panic Beach på andra sidan Atlanten och tillbaka igen.
Tidsmässigt rör sig romanen från början av 1900-talet fram till i dag och beskriver kärlek, smärta, trauma och övergrepp under fyra generationer av familjen Stjärne.
Bland de saker som utmärker Stridsberg som författare finns det känsliga språket och den särskilda temporalitet och kompositionsprincip som arrangerar berättelsen enligt en associativ och kronologiskt uppbruten logik.
”Farväl till Panic Beach” följer utvecklingen från hennes senaste böcker där språket blivit något mer nedtonat än tidigare, men vackert, spänstigt – ibland poetiskt, ibland återhållsamt. Stridsbergs språk har en särskild, jag vill nästan säga nostalgisk ton – men ordet pekar fel, för det är knappast rosenskimrande.
I stället är det ett språk som förmår bära upp de svartaste berättelser utan att vare sig förminska eller blända, som visar upp sprickorna och mörkret snarare än att måla över dem.
Den nya romanen är precis som tidigare associativt arrangerad och består av ett minnesflöde som varken knyter ihop händelser genom direkt orsak-verkan, eller genom kronologi, utan via en känslomässig logik.
Men den här gången är smärtpunkterna i ”Farväl till Panic Beach” till en början bara vaga – romanen kretsar kring det svarta, närmre och närmre tills det blir tydligt att Matti inte bara är en strulig och småalkoholiserad man som inte riktigt vet hur man ska ta hand om sig själv eller andra, hur man ska vara pappa. Mörkare och mörkare blir romanen ju närmare den kommer detta smärtcentrum av försummelse och övergrepp.
Det är inte en roman utan svagheter. Fyra generationer är fler romanfigurer än vad det finns plats att göra flerdimensionella. De äldsta blir mest till platta skuggor, som kan föra vidare sina trauman till nästa generation. Och det tar alltför lång tid innan romanens huvudpersoner antar en mer verklig gestalt.
”Farväl till Panic Beach” är smärtsamt vacker och en av Sara Stridsbergs starkaste romaner.
Vid sidan av familjehistorien, återkommer Ninas besök hos väninnan Helena i hennes loge på den stora teatern. Helena spelar trofasta dottern Cordelia i Shakespeares ”Kung Lear” och Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. På bokens sista sida fladdrar en vit fjäril förbi och det är svårt att inte se det som en nick till Lo i Stridsbergs roman ”Darling River” och Humbert Humberts fjärilsintresse i Nabokovs ”Lolita”.
Det centrala temat handlar om det som är oförlåtligt och om det smärtsamma i att fortsätta att älska den som man inte kan förlåta.
Här är ondskan varken stark eller banal, däremot svag och tragisk. Men till slut bryts den mörka cirkeln, det mörka arvet kan skingras och en annan historia ta sin början. Den spiral som hela romanen har strukturerats efter når sitt mörka centrum, och på andra sidan kan man ana en ljusning.
”Farväl till Panic Beach” är smärtsamt vacker och en av Sara Stridsbergs starkaste romaner.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Hallelujaflickorna” av Hanna Hallgren
LÄS MER:Recension: ”Nabokovs ryggrad” av Aris Fioretos
LÄS MER:Stridsberg skriver med "mjukare penna"
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
