”Dess bedrägliga lockelse kräver vår vaksamhet”. Så formulerar sig litteraturvetaren Sigrid Schottenius Cullhed i inledningen till sin bok om Filomelamyten – eller åtminstone ett specifikt sätt att förstå den antika berättelsen.
Det är förstås inte bara en suggestiv mening utan också ett teoretiskt antagande. Likt Johan Tralau, också han aktuell med en bok om antika myter på Ellerströms förlag, förstår Schottenis Cullhed inte myterna som något som hör till det avlägsna förflutna. Tvärtom är det berättelser som formar oss här och nu.
Myten är ”en artefakt som säger något om vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg”. En kultur som vägrar reflektera över innebörden i sina egna berättelser gör det på egen risk.
Så vad är då Filomelamyten – och vad är det vi ska vara på vår vakt mot? Den mest spridda versionen lyder ungefär så här. Den atenska prinsessan Prokne gifts bort med Tereus, kung av Thrakien. De får en son, Itys. Men Tereus bär på en mörk hemlighet för sin fru. Prokne tror att hennes syster Filomela är död. I själva verket har Tereus våldtagit henne och skurit av hennes tunga för att tysta henne.
Inspärrad i en stuga i skogen väver hon en väv som avslöjar svågerns brott. När Prokne till slut får se väven befriar hon systern. Tillsammans tar de en gruvlig hämnd på Tereus. De mördar Itys och tillagar en måltid på barnets kött som Prokne serverar den inte ont anande Tereus. Den brutala våldskedjan avbryts först när de grekiska gudarna griper in och förvandlar samtliga aktörer till fåglar.
Det behöver kanske inte påpekas att det här är en fruktansvärd historia från början till slut. Och ändå rör det sig om en högst levande berättelse som har traderats under mer än tvåtusen år. Så vad är det egentligen Filomelamyten vill säga oss?
Men finns där inte ett implicit antagande om att övergreppet då ändå är något meningsfullt och att lidandet är kreativitetens pris?
Från en modern horisont kan det te sig självklart att läsa in en feministisk undertext i berättelsen – även om just barnamord är svårt att läsa emancipatoriskt så finns här ett mycket konkret systerskap och ett sexualbrottsoffer som tystas men finner ett nytt språk för att göra sig hörd.
Ungefär så har ju också Filomelamyten använts i en lång serie moderna verk – några titlar som Schottenius Cullhed nämner är Maya Angelous ”Jag vet varför burfågeln sjunger” och Laurie Halse Andersons ungdomsroman ”Säg något”. Unga kvinnor (och emellanåt också unga män) faller i tystnad efter ett övergrepp men upptäcker till slut att konsten kan vara ett annat sätt att tala om det outsägliga på.
Men finns där inte ett implicit antagande om att övergreppet då ändå är något meningsfullt och att lidandet är kreativitetens pris? Det är just detta outtalade antagande som ”Filomelas förvandlingar” vill göra explicit – och problematisera.
Det är en extremt intressant frågeställning som utgör studiens utgångspunkt. Men likt en blåval försvinner denna fråga ner i djupet och blir kvar under ytan imponerande länge. Först mot slutet, som också är den mest engagerande delen av boken, dyker den återigen upp i dagsljuset.
I stället är lejonparten av boken en historisk exposé över de skilda betydelser som Filomelamyten tillskrivits under olika epoker. Och dessa betydelser kan se sinsemellan mycket olika ut. I det klassiska Aten blir barnamordet till ett uttryck för patriotism. Proknes svekfulle make är ju från den ”barbariska” regionen Thrakien och har ändå vågat våldföra sig på en grekisk kvinna!
Visst får Filomela hämnd genom Prokne. Viktigare här är dock att hon återupprättat Atens ära. Hos den romerske poeten Ovidius förskjuts intresset från Prokne mot Filomela – och här blir de två systrarna snarare ett varnande exempel. Kvinnornas självsvåldiga hämndaktion kontrasteras mot romarinnan Lucretia som tar sitt liv efter att ha våldtagits och överlåter hämnden till sina manliga släktingar.
I hellenistisk diktning blir Filomelas öde föremål för grovt misogyna skämt och under romantiken blir hon en emblematisk figur för det konstnärliga skapandet. Och här någonstans anträder vi vägen till den moderna förståelsen av Filomelamyten.
Som forskningsinsats är det alltså mycket imponerande
Även om boken är rätt beskedlig till omfånget så täcker den in ett enormt tidsspann och flera olika språkområden. Som forskningsinsats är det alltså mycket imponerande – och den grundliga genomgången av hur myten traderats genom tiderna är naturligtvis nödvändig för att få syn på att det inte finns något självklart sätt att tolka en sådan här berättelse på.
Snarare än att uppdaga någon enhetlig eller ursprunglig betydelse kan vi studera ”de huvudsakliga betydelser som individer och grupper genom historien har tilldelat den och därmed upprätthållit dess status som myt”. Och sedan reflektera över hur vi vill förhålla oss till de antaganden som ligger till grund för dessa tolkningar.
Kan man inte rentav argumentera för att de läsningar som försöker utvinna någon trösterik eller uppbygglig poäng ur det tröstlösa i sig kan konstituera ett övergrepp – eller åtminstone bli till ett fetischerande av traumatiska erfarenheter?
Det är en tanke som Schottenius Cullhed åtminstone snuddar vid i den här uppslagsrika studien. Kanske är det vår oförmåga att uthärda tanken på att det fruktansvärda också kan vara genuint meningslöst som avslöjar sig i studiet av Filomelamyten.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Så blev ”Låt den rätte komma in” en modern klassiker
LÄS MER:Låt offentligheten slippa krav om att vara ”skojiga”
LÄS MER:Recension: ”Samma, mamma” av Hanna Rajs
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
