”Hamlet”, denna pjäsernas pjäs, tycks dyka upp i nytappningar överallt på senaste. På Göteborgs stadsteater sattes den upp så nyss som i våras, förra året på Kulturhuset i Stockholm med rapartisten Silvana Imam som den plågade prinsen. Men så har det ju också alltid varit med ”Hamlet” – 1600-talsdramat har en inneboende odödlighet, en sort outtömlighet när det kommer till uttolkning som gör att den gärna sätts i relation till vår samtids frågeställningar.
Av samma anledning är det inte förvånande att en poet av i dag väljer just ”Hamlet” som utgångspunkt, så som Kristoffer Appelvik Lax gjort i sin andra diktsamling ”Hammele”. När en text på det här sättet går i dialog med en annan kan det vara lockande att läsa det som ren omdiktning eller tolkning, men i det här fallet är det inte så enkelt. En vag läsanvisning, möjligen, men framför allt bör nog dikterna läsas som ett poetiskt begrundande av förlagan.
I centrum av ”Hammele” står förstås sorgen, ett tillstånd som genomsyrar hela diktsamlingen. Känslan begrundas, vänds och vrids på. Själva upplevelsen av sorg pendlar, kan man säga, mellan att beskrivas på håll och från olika synvinklar, till att vara en starkt personlig erfarenhet hos det urskiljbara diktjaget.
Sorgen är hos Appelvik Lax så gripande besläktad med längtan, när diktjaget ständigt söker sig till den förlorade, sträcker sig efter någon som inte är kvar. Eller ja, det är en definitionsfråga – vålnaden finns även i ”Hammele”, och den är en lika svårfattlig gestalt som hos Shakespeare: ”vem ska räkna våra händer/ innan jag svävar och stupar handlöst/ undra vem det är/ som kommer till oss i dimman.”
Det betyder inte att han gömmer sig från läsaren, men dikterna är intrikat suggestiva och bjuder på motstånd.
”Hamlet” handlar mycket om att vara en sörjande person i världen, och i sin tur vilken blick den sörjande får på sig av världen. Hamlet har blivit galen! beskyller de andra, men prinsen vet själv skillnaden på sorgen som syns och den som är. Det här går igen hos Appelvik Lax:
Idag stirrar alla som vore jag galen
Jag är inte galen, endast sörjande
Det är ju av den anledningen ansikten ska vändas
mot mig,
Mjukt och därför inte hårt
Det är här omdiktningen i min mening blir som mest lyckad: en spegel hålls upp mellan diktjaget och Shakespeares prins och det existentiella stoffet utvidgas. Det här betyder inte att ”Hammele” inte kan läsas i sin egen rätt, men att Appelvik Lax lyckas sätta sin text i febrig dialog med pjäsen på ett sätt som öppnar upp den. På ett lekfullt sätt använder han sig på vissa ställen av direkta bilder från pjäsen, gör dem till sina och får oss att se dem på nytt.
Kristoffer Appelvik Lax skriver både sinnligt och abstrakt – han är mästerlig när det kommer till att arbeta fram till synes konkreta bilder, som sedan abstraheras i sammanhanget. I Shakespeares pjäs talar Hamlet i gåtor för att inte avslöja vad han vet – i ”Hammele” har Appelvik Lax ett språk som är just gåtfullt. Det betyder inte att han gömmer sig från läsaren, men dikterna är intrikat suggestiva och bjuder på motstånd.
Jag läser om ”Hammele” en, två gånger – och successivt upptas jag av Appelvik Lax språkliga universum, där allt är levande, skört och på allvar.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Recension: ”Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst” av Kristoffer Appelvik Lax
LÄS MER:Han får Borås Tidnings debutantpris
LÄS MER:Recension: ”Jag tillhörde vindarna” av Jila Mossaed
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
