Vilken betydelse har tvivlet för poesin? Frågan uppstår i mig när jag läser Jila Mossaeds nya diktsamling ”Jag tillhörde vindarna”. Diktjaget jämför sig med Scheherazade, sagoberätterskan från ”Tusen och en natt”. Hon säger sig skriva dikter ”för att inte bli dödad/ av mörkret i ensamhetens dal”. Främlingskapet liknas vid en brutal sultan.
I samlingens första svit har poesin mycket riktigt en besvärjande funktion. Dikterna låter ana konturerna av en lägenhet och en tom vardag, där grannen vattnar plastblommor och byter sina blommiga gardiner. Denna kommer dock strax att besjälas av ett ljus som rör sig genom rummen, jagets tankar på döden och ett expressivt bildspråk.
Man anar ett ambivalent förhållande till det egna varat, en vilja att försvinna parad med en vilja att finnas kvar. En dikt berättar om hur jaget skär sönder sin skugga, postar den till sin mor, får paketet i retur och klistrar samman den igen, bara för att märka att den inte liknar henne längre. I en annan dikt suddar några män ut jagets namn från en liten grav.
De två följande sviterna tillåter en större frihet i förhållande till identiteten. Jaget rör sig genom historien och låter tiden lösas upp. Den första av dem varvar dikter om Alexander den Stores intåg i den persiska staden Susa och det därpå följande massbröllopet, kulten av den fornpersiska fruktbarhetsgudinnan Anahita, och slöjupproret som följde efter mordet på Mahsa Amini för snart två år sedan.
Men dikterna behandlar också båtflyktingar och ockupationen av Palestina.
I den tredje sviten är händelserna medvetet vagt tecknade. Några kommer för att ta elden, trampa ner trädgården, montera ner hela landet. Till och med orden måste gömmas och grävas ner i marken. Som läsare tänker man förstås på revolutionen 1979, det därpå följande etablerandet av ett islamistiskt styre i Iran och den mångåriga förföljelsen av oliktänkande. Men dikterna behandlar också båtflyktingar och ockupationen av Palestina.
I den avslutande sviten är perspektivet snävare igen. Liksom i inledningen apostroferas döden och poeten resonerar om minne och glömska, ord och tystnad. Fast resonerar är kanske fel ord. I flera intervjuer beskriver Mossaed dikten som en ”hjärnattack”. Det är också en rättvisande beskrivning av hur det är att läsa hennes poesi. Den drabbar i stunden, virvlar upp som titelns vind. Vad blir kvar efteråt?
”Jag tillhör vindarna” är Jila Mossaeds tionde diktsamling på svenska. De frågor hon tar sig an i den är angelägna, men nog kunde de behandlas med en större konsekvens. Liksom tidigare böcker handlar det om exil och främlingskap, kärlek och sorg, förtryck och censur. Min syn på eller känsla för dessa företeelser förändras inte av att läsa Mossaeds poesi.
Kanske är det här tvivlet kommer in. ”Jag tillhör vindarna” tycks grundad i en fast tilltro till språket, dess makt och möjligheter att tillfälligt förvandla verkligheten. Denna tilltro uttrycks genom dikternas form (enkla ord ordnade enligt vanlig syntax) och tematiseras i flera av dem:
”Idag längtar havet efter mig/ Jag går dit/ som en nyfödd bäck/ Hela vägen är markerad/ med små ränder av berättelser/ Vid stranden/ syr jag ihop alla ord/ Lämnar allt till vattnet”
Är ett sådant förfarande meningsfullt? De historiska händelser Jila Mossaed refererar till i andra dikter tycks ju tvärtom tala för att allt inte är så enkelt. Eller ska poesin förstås som ett slags tröst och tidsfördriv? Ett sätt att känna, snarare än ett sätt att tänka? Om så är fallet uppnår ”Jag tillhörde vindarna” önskad effekt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Människan under renovering” av Lena Andersson
LÄS MER:Recension: ”Regelriket” av Ola Nilsson
LÄS MER:Recension: ”Högt och lågt” av Stig Larsson
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
