Den italienske filosofen Giorgio Agamben har en ovanlig karriär fram till i dag då han är en betydande intellektuell med ett växande författarskap. Han är född 1942 och dyker först upp i en biroll som Filippo i Pasolinis ”Matteusevangeliet” 1964.
Därefter skriver han en avhandling om den filosofiska mystikern Simone Weil som en politisk tänkare – opublicerad – och han deltar senare på 60-talet i Martin Heideggers sommarseminarier i provensalska Le Thor. Han blir vän med många, bland annat romanförfattaren Italo Calvino.
Några decennier senare är han italiensk utgivare av Walter Benjamins samlade skrifter. Hans filosofiska inspirationer kommer efter hand från Martin Heidegger och Benjamin men man får efter hand även lägga till Michel Foucaults maktanalys och hans begrepp biopolitik. I dag bedriver Ryssland brutal biopolitik, det vill säga folkfördrivning i Ukraina.
1995 gav Agamben ut sin vägvisande studie ”Homo Sacer” som med all lärdom diskuterar den suveräna makten i förhållande till det nakna och enskilda livet – la vida nuda. Han börjar i den romerska rätten.
Den boken finns översatt till svenska liksom den följande om ”Undantagstillståndet” där han beskriver hur den suveräna makten kan utesluta medborgare från de mänskliga rättigheterna – paradoxalt att politiskt utesluta genom att juridiskt innesluta. Det statliga undantagstillståndet verkar då som en juridisk-politisk maktmetod och koncentrationslägret blir det totalitära 1900-talets omänskliga uppfinning.
I själva verket blir ”Homo Sacer” till en växande arkipelag av böcker som rör sig genom den europeiska konst- och tankehistorien på skilda men närbelägna vägar. Det finns så många dimensioner hos Agamben som också gärna ringar in något gåtfullt i sina böcker – som när han skriver om bildkonstens nymfer eller mytologins Persefone.
Ett annat exempel. Biskopen av Paris bjöd in honom till Notre Dame för ett föredrag på temat Kyrkan och riket. Han talade då om ”de näst yttersta tingens rike” – han vänder kyrkans kraftlösa messianism in mot det här givna livet. Och inte mot ett liv bortom detta liv. Tidigare hade Agamben författat en berömd kommentar till Paulus romarbrev – ”Il tempo che resta”, Den tid som är kvar.
När covidpandemin spreds över jorden intog Agamben en kontroversiell position.
När covidpandemin spreds över jorden intog Agamben en kontroversiell position. Han var skarpt kritisk till det statligt befallda undantagstillståndet i Italien. Slutet på alla sociala relationer och politisk aktiviteter framställdes som den exemplariska formen av medborgerligt deltagande. Det förebådade en ny statlig despotism.
Det blev en skarp diskussion där den mångsidige Agamben plötsligt framstod som en rigid och svårbegriplig fatalist. Hans korta svar till kritiken finns nu också svenska i ”Vilken punkt har vi nått?” (2021).
Till denna mångfald av perspektiv lägger han nu också en bok om poeten Hölderlins stillsamma vansinne. Den kom på italienska 2021 och finns nyligen på engelska som ”Hölderlin’s Madness”.
Fascinationen för Hölderlins liv och dikt sprider sig stadigt genom hela 1800-talet fram till i dag. Nämnda Heidegger och Benjamin är två förmedlare bland många. De svenska fyrtiotalisterna dyrkade honom. Hölderlin spelar sedan en huvudroll hos poeter som Göran Sonnevi och Lars Norén. 2013 kom Aris Fioretos tolkningar i ”Kom nu, eld!”
Hölderlin föddes samma år som skolkamraten Hegel – 1770 och han dör 1843. Han möter tidigt både Goethe, Schiller och Novalis. Han vistas i den tyska idealismens hjärtland där poesi och filosofi korsas. Han är nitton år när franska revolutionen bryter ut. Hölderlin drömde om grekerna och framtiden som en gudomlig återkomst. Hans brevroman ”Hyperion” sågs snart som genialisk litteratur.
Hölderlin skriver sedan en poesi som förtrollar det tyska språket och pressar det mot svindlande gränser där också poeten mentala hälsa brister i en framväxande sinnessjukdom. Han skriver elegier och hymner och alltmer det senare. ”Friedensfeier”, ”Patmos”, ”Brod und Wein”, ”Mnemosyne”. Floddikter som ”Der Rhein” och ”Der Ister”. Allt är numera grundligt analyserat och diskuterat. Till detta kommer hans säregna översättningar av grekerna Pindaros och Sofokles. Med märkliga kommentarer.
Hölderlin lever 36 friska år och 36 sjuka år och Agamben närmar sig den senare hälften av livet på ett mycket konkret vis.
Hölderlin lever 36 friska år och 36 sjuka år och Agamben närmar sig den senare hälften av livet på ett mycket konkret vis. Efter en lång prolog fogar han samman en prosaisk kalender där den sjuke Hölderlins dagar läggs vid sidan av de historiska händelserna som Napoleonkrigen innebar och vidare. Agamben samlar källor, dokument och vittnesmål och allt får en välgörande saklighet.
Hölderlin fick tidigt beundrare och besökare, som i den artonårige Wilhelm Waiblinger som skriver en första genibiografi. Ryktet går varmt om de sjuke och de spridda dikterna börjar att ges ut i bokformat medan den tidigare informatorn Hölderlin är knappt kontaktbar. Hölderlins sjukdom börjar att debutera efter 1800 och blir akut 1805-06. Han växlar mellan nonsens och klara tankar, han brister ut i blodrött raseri men tystnar alltmer i en inre värld av vegeterande lugn. Efter en sejour hos doktor Autenrieths klinik får denna prins utan land bo i den lärde, gode snickaren Ernsts Zimmers torn vid floden Neckar i Tübingen. Man kan i dag besöka detta ”Hölderlinturm”.
Han får besök av nyfikna supporters och han hälsar dem ytterst ceremoniöst och bugande med tilltal som Ers Majestät, Ers Excellens, Ers nåd. Zimmer redovisar kostnaderna för poetens snus och vin, för skräddare och skomakare. Ett fadersarv bistår sjukpensionären.
Han går oftast upp tidigt – runt klockan tre på natten och vandrar sedan planlöst genom landskapet som en sliten och föråldrad luffare med en sällsam blick. Han äter sedan frukost klockan sju. Dagarna är tomma och han säger att ”Inget händer mig”, men det stämmer inte riktigt.
Han får besök av nyfikna supporters och han hälsar dem ytterst ceremoniöst och bugande med tilltal som Ers Majestät, Ers Excellens, Ers nåd.
Hölderlin har ett piano som han spelar på dag och natt – timme efter timme – och ibland sjunger han. Sent omsider börjar han också skriva idylliska dikter om årstider med vaggande rim. En sommardikt daterar han till den 9 mars 1940. Hölderlin vill då inte vidkännas sitt namn utan kallar sig Scardanelli, ibland Buarroti efter Napoleon (Buonarotti). Någon jakobin ville han inte vara.
Agamben driver lite lätt en linje som kan överraska på ett avdramatiserande vis. Det är inte den höga tragedin som är huvudsaken och inte heller komedin utan idyllen i det alldagligt givna livet. Hölderlin neutraliserar helt enkelt motsättningen mellan offentligt och privat genom sin poetiska vistelse i tornet.
I dess nedersta våning pendlar poeten mellan vansinne och vanlighet – det var med Agambens ord hans ”habitus”. Men – kunde man tillägga – kanske var det då också så att den ändlöst artige Hölderlin helt enkelt var ironisk mot sina häpna besökare? Det kunde då vara ett sätt att säga – lämna mig i fred.
Giorgio Agamben har inte oväntat skrivit en elegant och originell introduktion till den vansinnige Hölderlin, men som den filosof han är får han också avsluta sin bok med reflektioner kring språkets hårda eller mjuka fogar. Ord är mer sällan enkla begrepp hos Agamben. Inte heller hos poeten. Det berättas att Hölderlin besvarade vetgiriga frågor på eget och undvikande vis: ”Pallaksch, Pallaksch”. Det kunde betyda både ja och nej.
Läs mer:
LÄS MER:Friedrich Nietzsche var motsägelsens filosof
LÄS MER:Så minns Mikael van Reis författaren Dubravka Ugrešić
LÄS MER:Recension: ”Pontus Hultén –den moderna konstens anförare” av Claes Britton
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
