Att hopp är en bristvara i tiden känner nog de flesta. Mörka moln skockas vid horisonten, där hotar klimatförändringar och krig. Till vardags oroar vi oss för stigande bopriser och BMI och barnens framtid. Demokratin går knackigt. Det är bara högerpopulisterna som har vind i seglen och styr med misstro och skräck, inför omvärlden och medmänniskorna. Några roliga idéer om framtiden har de inte, men är skickliga på att exploatera bristen på hopp.
Med hjälp av en handfull politiska filosofer ställer Per Wirtén diagnos på tidens och sitt eget förhållande till de essentiellt hoppfulla begreppen Frihet, Jämlikhet, Broderskap och skärskådar dem i ljuset av vår egen "postmoderna" tid.
1945 undrade fransmannen Albert Camus om det alls går att förena frihet och rättvisa. Per Wirtén konstaterar att han själv trots allt ärvt hoppets princip av sina frikyrkliga och frihetliga förfäder. Men hur ska han hantera arvegodset? Med Hannah Arendt och Jürgen Habermas försöker han förstå demokratens besvikelse.
Han får ut mest av den tyske filosofen Habermas, som särskilt har intresserat sig för offentlighetens betydelse för demokratin. I takt med att vi får svårare att bemästra digitaliseringens konsekvenser för det offentliga samtalet har Habermas blivit mer svartsynt. Undra på det. Ett politiskt samtal värt namnet kräver att vi kan skilja på sanning och lögn, vilket inte verkar ligga i någons intresse på X. En ljusglimt finns kanske i Habermas envisa klockartro på att all mänsklig kommunikation syftar till ömsesidig förståelse. Låt oss hoppas.
Här, och på många andra ställen, speglas en kristen livshållning liksom i förbifarten.
Arendt och Habermas lär Wirtén att förnuftet är relationellt: "Vad som händer mellan oss – orden, gesterna, blickarna, är på så vis mer avgörande än vad vi tänker och känner inombords."
Här, och på många andra ställen, speglas en kristen livshållning liksom i förbifarten. Det hade varit intressant om Per Wirtén med sina goda förutsättningar hade gjort lite mer av den aspekten. Hoppet är trots allt ett religiöst fundament. När Strindberg var på humör jämförde han det med sitt inre ljus, sin bärbara "lilla ficklampa".
När Wirtén diskuterar jämlikheten är han både politiskt handfast och drömmande. Jag ger honom rätt i att något hände med svenskarnas syn på jämlikhet när de rumänska tiggarna plötsligt satt utanför varje ICA-butik, och de syriska och afghanska flyktingarna desperat knackade på vår dörr.
Tiggeridebatten förtjänar att bli föremål för forskning. De nykonservativas gnällighet gick lätt att ruska av sig. Jag fattade aldrig skällsordet "godhetsknarkare". Hur kunde någon som lade pengar i muggen känna sig god, när den enda relevanta känslan var skam? Några liberala argument ringer i öronen än.
Professor Bo Rothstein föreslog (ironiskt?) att det borde bli kriminellt att göda tiggare. Själv nyktrade jag till av den absurda debatten. Jag slutade skämmas och började se tiggeriet som en marknad. Tiggarna är mycket riktigt färre nu, men jag ger fortfarande bort mina pantkvitton till den som vill ha dem.
Det bränner till när Wirtén talar om bilden av jämlikheten som en "svenskhet", hotad av invandring, nyliberal politik och globalisering: "Viljan till jämlikhet har förvandlats från aktiv politik till trosbekännelse".
Per Wirtén griper sig också an den tunga uppgiften att hantera vänsterns besvikelse.
Och, handen på hjärtat, har inte svenskarna länge betraktat även välfärdssamhället som ett nationellt privilegium, något vi har förtjänat? Så agerar i alla fall de flesta, oavsett politisk bakgrund, vare sig vi tackar de stora innovatörerna eller dem "som byggde landet".
Per Wirtén griper sig också an den tunga uppgiften att hantera vänsterns besvikelse. Som ung på sjuttiotalet stödde många frigörelsen i Chile och Sydafrika, men själv fann han att "Palestinakonflikten var mer lockande, den var både mer kontroversiell och komplicerad." Det kan man kalla en skön teoretikers bekännelse.
Han gick med i Palestinagrupperna. När de gamla kämparna träffas har de den goda smaken att diskutera "dåtidens okritiska förhållande till den auktoritära maoismen". Själva konflikten har ju inte blivit mindre komplicerad. Per Wirtén konstaterar att antisemitismen i världen vuxit lavinartat, och att Gazaborna fortfarande är dubbelt förtryckta, av Hamas brutala diktatur och Israels ockupation.
Inte ens den internationella solidaritetens gamla antiimperialism är självklar, menar han. Afghanerna blev inte friare när den amerikanska armén gav upp och lämnade landet – tvärtom. Och bara häromdagen kom nyheten att Svenska Afghanistankommittén som verkat i Kabul i fyrtio år ger upp och lämnar landet. Talibanerna vägrar samarbeta med svenskarna efter koranbränningarna i vintras. Vad detta innebär konkret för några tusen afghanska skolflickor vågar jag inte tänka på.
Per Wirténs ”Hopp!” är en innehållsrik på gränsen till sprängfärdig bok som hela tiden tappar tråden och lockar till invändningar. Alltså både uppfriskande och läsvärd.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:100 år sedan Tidevarvet är tidningen fortfarande relevant
LÄS MER:Recension: ”Zorn – ett liv, en tid” av Per Svensson
LÄS MER:Recension: ”Minnet och rädslan” av Jesper Högström
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
