Jag kommer att underkänna allt vad du – eller någon annan – skriver om mig, sa Gunnar Ekelöf till den unge journalisten Bengt Nirje, 1951. Och så öste han ur sig många banalt vardagliga detaljer som triggat stor, odödlig dikt. På köpet öste han också ur sig många banala detaljer som utlöst odödlig dikt. Både författare och läsare står i skuld till denne Nirje, som ingen vet något om. Han ägnade hela sitt liv åt de funktionshindrades sak. Och döda poeters sällskap.
Även om Ekelöf alltid sa att han skulle skriva en självbiografi blev det bara ett utkast, som hans hustru publicerade efter skaldens död. Det ger en falskt friserad bild av den skallige skalden, antyder Jesper Högström. I sin biografi ”Minnet och rädslan”, förklarar Högström att han vill ”gå tillbaka till förstahandsmaterialet och se det med egna ögon.” Också med risk för att uppfinna hjulet igen.
Gunnar Ekelöf må vara en undflyende personlighet, men han är inte anonym. 1998 utkom Carl Olov Sommar med en stor biografi, och några år tidigare kom Anders Olssons doktorsavhandling, ”Ekelöfs Nej”. Båda böckerna var rikt illustrerade, medan Högströms bok inte innehåller några bilder alls, utom på pärmen. Det är tråkigt, och jag förstår inte det beslutet från Weyler förlag. Man vänder sig väl ändå till nya läsare?
Högström är stilist och en fantastisk reporter i kulturhistorien. Jag litar blint på honom, och låter mig gärna underhållas.
Det gör i alla fall Jesper Högströms prosa, som är så målande, rytmisk och rolig som någon kan begära. Det har han redan bevisat med sina böcker om Hjalmar Söderberg och Tora Dahl. Högström är stilist och en fantastisk reporter i kulturhistorien. Jag litar blint på honom, och låter mig gärna underhållas. Högström är noga med att inte kalla sig litteraturvetare. Vi får liv och brev, men mindre av verket. Låt gå för att livet ska spela huvudrollen, men vad är Ekelöf utan sina dikter? En mager karl med Oidipuskomplex, sinne för kinesiskt porslin, persisk poesi och problem med för tidig utlösning. Räcker det för 600 sidor?
Med hjälp av brev och dagböcker vill Jesper Högström förstå Bengt Gunnar Ekelöf, född som ett ”barnkammarbarn” 1907. Hans far Gerhard var förmögen fondmäklare. Han drabbades tidigt av hjärnsyfilis och blev psykiskt sjuk.
Mellan vredesutbrotten älskade han sin son till vanvett. Mamma Valborg försökte skydda sonen. Fadern ansåg sig förföljd och bedragen, och Gunnar tog senare pappans parti. Alla olyckor var moderns fel. Även Gunnar odlar oförrätter: ”Min barndom blev nedbränd av katastrofer, hemliga och för mig hemlighållna”, skriver Ekelöf.
Han blir mobbad i skolan, retad för att vara flickaktig. Är tidigt rädd för att vara homosexuell. Han kallar sig ”pysslig”, märker själv sina underkläder, stoppar strumpor och lär sig i mogen ålder sticka med rosa garn. Övermodigt lovar han vännen Bertil Sundborg en pullover. Blev den någonsin klar?
Vid 21 får han tillgång till en enorm förmögenhet, som han snabbt förbrukar på snabba bilar, snygga gångkläder och sprit. Han spekulerar på börsen. När Ivar Kreuger skjuter sig i Paris faller Ekelöf handlöst. Han ägde bara Kreugerpapper.
En bärande bjälke i Högströms biografi är att den asociale och vrånge Ekelöf visade en ovanlig förtrolighet med kvinnor, och stod främmande för tidens manlighetskult
En bärande bjälke i Högströms biografi är att den asociale och vrånge Ekelöf visade en ovanlig förtrolighet med kvinnor, och stod främmande för tidens manlighetskult. Han hade komplex för att vara ”ful” och otur i erotiken. Hans första hustru Gunnel ville inte ligga med honom alls. Hon hade upplevt ett övergrepp och föredrog dessutom kvinnor. Hon lämnade Gunnar för Karin Boye vilket han aldrig förlät.
Oturen håller i sig. En kvinna bedrar honom med Eyvind Johnson, en annan med Erik Lindegren. Detta berättas ingående i Högströms förra bok om Tora Dahl och poeterna, ett litteraturhistoriskt scoop om den 21 år äldre, gråhåriga Tora som hoppade i halmen med både Ekelöf och Lindegren.
Oidipala relationer eller inte, det är Tora Dahl som tidigt ser Ekelöfs generösa och förtjusande sidor. Den dysfunktionella samvaron på Lidingö gav även glädje och tröst till alla inblandade. Den krassa Tora Dahl ser också att Gunnar egentligen vill ”bli omhändertagen av en vacker och erfaren kvinna som har det bra ställt för sig”. Det blir han med tiden, ja av två kvinnor: systrarna Flodqvist. Först gifter han sig med Nun, som några år senare lämnar över till sin syster Ingrid.
Hon hade arbetat med problembarn på Gustav Jonssons Skå i flera år. Man skulle ”idiotälska” barnen, och denna metod applicerade Ingrid Ekelöf senare på sin make, med blandat resultat.
Spriten spelar en tragisk huvudroll i biografin, även om legenden även innehåller komiska inslag.
Spriten spelar en tragisk huvudroll i biografin, även om legenden även innehåller komiska inslag. Som när Ekelöf och Johannes Edfelt knivhöggs (!) på en middag hemma hos Lagercrantz. Hur det nu var. Martina Lagercrantz menade att Edfelt hade lekt med en pennkniv och snubblat på den. Han fick plåstras om i badrummet. Men ryktet om knivslagsmålet seglade ut över Stockholm och lär ha försenat Ekelöfs inval i Akademien minst ett halvår.
Högströms bok är sprängfylld av konkreta detaljer, roande och sorgliga anekdoter. Men ibland säger jag som Tora Dahl: ”Jag är trött på G.” Det blir för mycket Gunnar, för lite omgivning, för lite samtid, för lite luft. Allt detta fanns i rikt mått i boken om Tora Dahl och poeterna. Det var där som Jesper Högström på allvar förnyade vår bild av svensk kulturhistoria på trettiotalet.
Min pärla i denna tegelsten om Ekelöf är ett korrekturfel. Högström citerar en av Ekelöfs mest älskade dikter:
”En värd är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.”
Det står faktiskt ”En värd” är varje människa. Kanske stavade Ekelöf fel i sitt första utkast? Middagsvärd, värdshusvärd?
I Högströms bok känns felet betydelsebärande, och kanske också i Ekelöfs eget liv, som svängde mellan monstruös egocentricitet och längtan efter gemenskap. Är människan en självtillräcklig värld i uppror, eller en värd i behov av världen? Kalla det tillfällighet, men i Ekelöfs tillvaro värdesattes sådana betydelsebärande tillfälligheter alltid efter förtjänst.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Göteborgsvarvetlöparen lider – han highfivear inte
LÄS MER:Recension: ”Jag vill skriva sant: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen” av Jesper Högström
LÄS MER:Hilary Mantel: Historien är inget genrep för vår tid
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
