Elis Monteverde Burraus diktsamling "Ironi för änglar" är ett 400-sidigt hopkok av texter som publicerats i olika sammanhang, bland annat på en numera nedlagd blogg. Författaren, född 1992, har av DN utsetts till en av Sveriges viktigaste poeter.
Boken saknar tydlig tematik vilket gör den svår att sammanfatta. Dikterna är skrivna på ett slags bruten prosa som för tankarna till spoken word och estradpoesi snarare än till klassisk lyrik. Det är tvära kast och hippa infall. Monteverde Burrau skriver med självförtroende om sin vardag som han dramatiserar genom sin diktning. Ofta utgår han från sig själv. Här är ett smakprov ur dikten "Vi tänder ett ljus i advent" som han har läst upp i SVT:
jag skojar bara, / jag har ingen litterär agent / jag har ingen litterär agenda, / men snön lyser vit på taken / lika vit som Lars Noréns jeans / när ska vi sluta säga Norénjul egentligen? / det är bara ok om man syftar på Gustaf Norén / för han är typ buddist?
Stroferna kan liknas vid pingpongbollar som slungas ut mot en räfflad yta. Det är svårt att förutsäga nästa studs, och oförutsägbarheten har onekligen en viss charm. Strömmen av kuriösa associationer är ganska underhållande att ta del av, men i längden installerar sig en tomhetskänsla när inga konkreta livsfrågor blir ställda. Bakom det frejdiga anslaget anas både en rädsla för det väsentliga och en "horror vacui". Motiveras det ohämmade ordflödet i grunden av ett undvikande?
Bakom det frejdiga anslaget anas både en rädsla för det väsentliga och en "horror vacui".
I diktsamlingens titel förmäles två substantiv som förr hade väckt uppseende – i vissa kretsar rent av indignation – om bara de hade blivit sedda på stan tillsammans. Men här verkar de mest ha tilldelats funktionen av en ball ordsammanställning som knappt följs upp och som därmed tycks sakna betydelse.
Monteverde Burraus lättsinniga språkbehandling kan verka förfriskande såsom divertissement, men en sorgbunden människa – som behöver välavvägda ord – kommer nog inte att finna någon tröst i hans lyrik. Det är svårt att känna någonting för en text där orden väger så lätt i vågskålen.
Den gamla diktkonstens regler gäller inte längre. Orden strömmar fram i ett formlöst kaos och dikternas titlar häftar löst vid innehållet. Förmodligen utgör det obestämda ramverket ett avsiktligt drag från författarens sida. Monteverde Burraus skriver nog medvetet utifrån en dadaistiskt färgad anti-estetik där regellösheten har blivit upphöjd till ett slags regel.
Orden strömmar fram i ett formlöst kaos och dikternas titlar häftar löst vid innehållet.
Så förefaller dikten "alla får ett barn" knappt handla om föräldraskap utan är ett deliriskt mischmasch av hugskott och subversiva bilder. Den påminner om en beatdikt. Poeten vill "dricka blod ur kranen", han önskar att "vi var på spotify camp nou nu", deklarerar att "ormläppen är kvinnans vackraste namn", läser någonstans att "kokain kan överföras via kyssar" och anser att kärnavfall bör "förvaras i icloud". Tagna för sig själva är dessa bilder välfunna, men emedan de inte graviterar kring en tematisk kärna sönderfaller dikten likt bladen på en blomma utan stjälk. Vad hände med barnen?
Monteverde Burraus dikter tycks sprungna ur det förvisso djupt mänskliga behovet att prat-skriva bort ensamheten, ett behov som även kan anas bakom många texter som publiceras på asociala medier. Men den sanna poesin söker inte att överrösta tystnaden utan hjälper snarare läsaren att fördjupa sitt förhållande till den.
Läs mer:
LÄS MER:Recension: ”Två vänner” av Per Wästberg
LÄS MER:Recension: ”Märket” av Fríða Ísberg
LÄS MER:Recension: "Territoriella anspråk" av Frans Wachtmeister
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
