Att Tone Hødnebøs debutdiktsamling ”Larm”, som nu föreligger i en fin översättning av Kristoffer Appelvik Lax, publicerades 1989, samma år som Hødnebøs landsman Tor Ulven gav ut det som kom att bli hans sista egentliga diktsamling ”Søppelsol”, känns logiskt. De två böckerna sträcker sig mot varandra. Koncentration, det historiska djupseendet och inte minst det speciella 80-talsmörkret står att finna i dem båda. Hødnebø skriver i Laxs översättning: ”Silverglänsande föremål, en stark sol / bränner sig in i avfallet”. Och så Ulven: ”En operationssol / av skräck. // Den är vacker” (översättning Thomas Kjellgren). Ulven, en av de viktigaste norska efterkrigspoeterna, lämnar liksom över stafettpinnen till Hødnebø, som trots en sparsmakad utgivning fått en central position i den nordiska samtidslitteraturen. Varje ny bok från henne är att betrakta som en händelse. Nu finns hon äntligen också att läsa på svenska.
”Larm” och ”Søppelsolen” klingar dock sinsemellan ganska olika. ”Larm” är en på många vis just larmig bok, medan Ulvens dikter liksom viskar, de söker sig mot tystnaden och försvinnandet. Hødnebø har i stället vridit upp volymen. I dikterna gnisslar det, det mullrar: ”ljuden / försvinner inte”, står det på ett ställe. Ljussättningen i de två böckerna liknar varandra. Trots att solen ofta skiner starkt är det mörkt. ”Mörkret är mörkt”, skriver Hødnebø.
Bland de ”lösryckta bitarna” återfinns skräp, ”vrakdelar” och ”krossade radioapparater” som ger ifrån sig ett evigt sprakande ljud. Rosorna i rabatterna är grå.
Ljudet och larmet är en påtaglig och invaderande kraft. Det är så förtvivlat svårt att sluta sina öron. Men det finns samtidigt i dikterna en minst lika stark motsatt, utåtriktad rörelse, som är lika våldsam, fast på ett annat vis. Det bort- eller lösryckta blir ett starkt tema i boken. En slags losslitandets princip odlas. Bokens första svit eller avdelning heter: ”ANSIKTET RYCKS, VILL UT UR ANSIKTET”. Redan i den rubriken, skriven i versaler, sätts en ton som sedan väl exponeras. Separationen är mycket påtaglig. Och oron, som är ytterligare ett grundackord i de ofta korta, hårt koncentrerade dikterna, tycks vara ett exogent, ett utifrån kommande, fenomen. Konkretionen är högst påtaglig. Det är som att inte bara kroppen utan också platsen, rummen som kropparna befolkar, smittas av den sönderslitande, fysiskt förankrade, oron. Det rycks och slits i lemmar och ting. Bland de ”lösryckta bitarna” återfinns skräp, ”vrakdelar” och ”krossade radioapparater” som ger ifrån sig ett evigt sprakande ljud. Rosorna i rabatterna är grå.
Överlag balanserar Hødnebø med stor precision sin djärvt spända dikt. Vid något enstaka ställe slår dramatiken emellertid över och blir teatral. Passager av typen – ”Hästarna galopperar tungt / över gatorna, fotgängarna ligger i dödskramp / på vägarna utanför staden” – hör dock, som väl är, till undantagen.
”Larm” är en bok som har åldrats, men åldrats väl. Hødnebø skriver en i hög grad lyssnande dikt. En dikt som tycks vara tvingad att processa och återge världens larm, som gjort denna förmedling till sin kanske främsta uppgift. Utifrån ett sådant perspektiv har faktumet att först munnen, sedan alldeles mot slutet, också örat slits av, separeras från den övriga kroppen, något definitivt över sig. Rösten lossnar, hörseln lossnar. Tillvarons dissonanser tycks dock bestå, men transistorn, signalförstärkaren, poeten som förmedlar disharmonierna tystnar. En grå ridå faller. Ändå går kanske hopp att ana. Om en tittar riktigt nära finns det ”rosor i möglet”. De är inte grå, tänker jag, ”och de vissnar inte”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Mariabiotoperna” av Casper André Lugg
LÄS MER:Recension: ”Ruiner, andra häftet (XXIII–XLIV)” av Fredrik Nyberg
LÄS MER:Recension: ”Kusinerna” av Aurora Venturini
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
