Jörgen Gassilewskis två hundra sidor korta roman ”Leken” ter sig anspråkslös för att inte säga enkel vid en första anblick. Ett intryck som snabbt visar sig bedrägligt.
Fyraåringen Juni lämnas på förskolan – ”Inte dagis” – tidigt på morgonen en helt vanlig veckodag. Mamma – som är körskollärare – är stressad, pappa sitter sävligt parkerad i bilens baksäte och väntar på att få skjuts till sitt städjobb. Juni trilskas. Hallå, var är hennes napp? Mamma förklarar tålmodigt att de ju hade kommit överens om att Juni skulle sluta suga på napp, eller hur? Okej, men Juni behöver bajsa och mamma måste följa med in på toaletten.
Gassilewski följer Juni under en dag på förskolan. Prosan är sinnlig men kortfattad och stram. Meningarna är inte längre än ett par tre ord, framför allt när vi är som mest rotade i Junis rastlösa barnperspektiv. Hon leker – eller, ja, för henne är det såklart största allvar – att det kalla golvet är knastrande lava.
En lärare kräks upp sin frukost över båtkanten under en roddtur ut på en liten närbelägen sjö. Klassen tittar på gräsänder och fåglar. Mamma vill inte att Juni ska sova på vilostunden. Det är så jobbigt när Juni inte kan somna på kvällen. Men läraren håller inte med; barn behöver återhämta sig för att kunna utvecklas normalt. Sedan är det fruktstund. Varför får hennes klasskamrat en större och saftigare fruktbit? Den manliga lärarvikarien sjunger ”Tack och adjö för idag” medan han spelar en ackompanjerande trudelutt på gitarren.
Intrycken är omedelbara och, bortsett från en handfull kapitelrubriker med tids- och aktivitetsangivelser (”07.30 Frukost”, ”08.00 Utomhuslek”, etc.), utan någon tvingande inbördes ordning. Men det finns en löst hållen ordnande princip: Juni provar sig fram, testar, experimenterar.
Det är som att i realtid få bevittna Ludwig Wittgensteins idéer om ”språkspel”, att ord och meningar får sin innebörd av sammanhangsbundna språkregler. Juni bildar sig en uppfattning om hur världen fungerar – och, vilket är rätt viktigt, inte fungerar – genom att leka med språkets innebörder. En lärare som råkat riva sig på knät har fått ett ”glittersår”.
Bokstäver, ord och meningar är som olikfärgade byggklossar man kan stapla i roliga och spännande strukturer: ”Juni vet inte riktigt vad bokstäver är. Hon undrar om elefant börjar med ’J’. Eller är ’J’ på något sätt. Eller om tiger är ’J’.”
Gassilewski klipper ut det banala, det vardagliga, och låter oss däri bevittna kosmos oändliga invecklingar.
Gassilewski tränger med skamlöst simpla medel djupt ned i litteraturens hårda skorpa. Han snuddar vid tillvarons glödande kärna. Juni och jämnåriga utväxlar improviserade tankar om havregrynsgröt och glassbilar till sina kommunalt bekostade rostbrödsskivor. Säkert något som inträffat vid ett oräkneligt antal förskolor världen över. Gassilewski klipper ut det banala, det vardagliga, och låter oss däri bevittna kosmos oändliga invecklingar.
Men det finns saker jag stör mig på. När lärare eller föräldrar bryter in i Junis vetgirigt flimrande flöde stelnar texten till en knastertorr parodi på hur vuxna kommunicerar: ”Regeringen ska ge Skolverket i uppdrag att skriva om läroplanen. Huvudregeln är att förskolan ska vara skärmfri. (…) Barnläkare säger att de får alldeles för snabba belöningar och blir asociala innesittare som inte kommer ut och rör på sig. Hjärnforskare säger …”
Ni fattar. ”Leken” är kort, men vid dessa ögonblick känns den lång. Bitvis är författarens avsmak gentemot vuxnas kategoriska (läs: tråkiga) sätt att prata och tänka så uppenbar att jag kommer att tänka på den polske författaren Witold Gombrowiczs humoristiska roman ”Ferdydurke”, där en medelålders man förpassas till skolbänken efter att ha blivit ertappad med att sakna vissa grundläggande egenskaper som vuxna – enligt någon outtalad samhällsregel – bör besitta. ”Ferdydurke” kryllar av uppblåsta karikatyrer på ”mogna” människor, men där görs det med något slags sinne för humor.
”Leken” handlar på ett mycket konkret sätt om att göra världen förståelig. Genom språk, lek och fantasi. Som ett poetisk-filosofiskt experiment är det enormt fascinerande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Skurkmanifestet” av Colson Whitehead
LÄS MER:Recension: ”Framtidsministeriet” av Kim Stanley Robinson
LÄS MER:Recension: ”Bli min” av Richard Ford
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
