I år är det hundra år sedan Sara Lidman föddes och sjuttio sedan hon under stor sensation romandebuterade med sin första västerbottniska byberättelse – ”Tjärdalen”. Nästa år är det tjugo år sedan hon gick bort.
Utan tvekan har vi att göra med ett av 1900-talets främsta svenska författarskap.
Ändå är glömskan aldrig långt borta. Trots nyutgåvor av de klassiska verken, Annelie Bränström Öhmans urval författardagböcker från Missenträsk (2014) och Birgitta Holms biografi ”Sara – i liv och text” (1998) har det börjat bli ganska tyst.
Jubileumsskriften ”Levtrådar – ett och hundra år med Sara Lidman” har en tydlig ambition att ändra på detta. Den bygger på kalenderprincipen, med en text per dag under ett år, där datumen löper kronologiskt men åren blandas. Från det första bevarade brevet 1933, skrivet av nioåriga Sara Adela, till en sista kort anteckning från hospice i Umeå i februari 2004: ”Axlagården / vilken praktfull / slutstation”.
Huvudkällan är personarkivet vid Umeå universitetsbibliotek och det mesta är tidigare outgivet.
Volymen öppnas och sluts i tidigt 1940-tal. Andra världskriget pågår och Sara Lidman är på väg ut i vuxenlivet. Den valda texten för den 16 september, bokens recensionsdag, är en dagboksanteckning från 1942, skriven av en trött 18-åring som läser latinlinjen på ”studentfabrik” i Mariannelund. Vad det ska bli av henne – småskolelärarinna, bibliotekarie, kontorist, skribent eller kanske skådespelerska? Om hon nu klarar lungtuberkulosen?
Ändå framkommer en hel del som åtminstone jag inte tidigare känt till. Som att Lidman redan i slutet av 1941 formulerade vad som kunde kallas ett litterärt program: ”Jag vill studera människor...”
Här uppstår en dramatisk ironi – läsaren vet ju redan svaren, åtminstone i det yttre. Ändå framkommer en hel del som åtminstone jag inte tidigare känt till. Som att Lidman redan i slutet av 1941 formulerade vad som kunde kallas ett litterärt program: ”Jag vill studera människor. Skriva om dem; hata, älska, förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten – ja jag vill skriva. Allvarliga saker. Jag vill predika.”
Eller att hon redan i maj 1942 byggde stommen till sitt berömda Sam-vett – tanken att allt i naturen hör samman. Så kom hon snart att säga sin mening nästan alla tidens stora frågor, vare sig hon själv befann sig i Hanoi, Johannesburg eller Missenträsk: arbetarnas situation, atomhot, miljöförstörelse, imperialism och rasism, avfolkningen av Norrland och den rikssvenska skövlingen av landsdelens naturresurser.
I koncentrat rymmer hennes gärning en enda övergripande uppmaning: Lev!
De levtrådar som nystas upp i jubileumsboken rör i stora stycken relationer. Till syskon och föräldrar, vänner, kärlekar, översättare, förläggare och kolleger. Bland guldkornen finns ett uppmuntrande brev till Mikael Niemi efter genombrottet med ”Populärmusik från Vittula” (2000) och några vänliga tillrättavisningar åt konkurrenterna och trätobröderna Torgny Lindgren och Per Olov Enquist.
När Lidman fem år efter utgivningen kommer sig för att läsa hela Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” blir hon imponerad av hantverket men säger sig stötas bort av författare som skriver om undergång ”utan att själv ha gått under en endaste gång”. Tills hon inser att detsamma även gäller henne själv.
Det känns en aning rörigt först, att kastas mellan tider och sammanhang. Men volymen servar med ett snillrikt registersystem för varje årtionde, för personer och en årtalslista med livshändelser. Notiser i marginalen förklarar den aktuella textens ursprung. Läsaren får välja mellan att sluka, ta en mindre bit per dag, bläddra på måfå eller söka upp specifika personer och skeenden.
receptet för att hålla ett författarskap vid liv: Släktingar som tillgängliggör efterlämnade papper, frivilligkrafter i form av igångsättare, forskare, arkivpersonal, korrekturläsare, litterära sällskap och ett förlag som är villigt att satsa.
Efter hand nystas händelsekedjor upp, adressater återkommer och mönster börjar framträda. Lite som i Lars Noréns opaginerade dagböcker, utan likheter i övrigt.
Den samlande kraften bakom utgåvan är Harald Larsen, kulturchef i Skellefteå när Lidman under 1970- och 80-talen skrev de första delarna av Jernbanesviten. I ett informativt förord beskriver han det idoga arbetet med att samla och tillgängliggöra.
På sätt och vis formulerar han därigenom också receptet för att hålla ett författarskap vid liv: Släktingar som tillgängliggör efterlämnade papper, frivilligkrafter i form av igångsättare, forskare, arkivpersonal, korrekturläsare, litterära sällskap och ett förlag som är villigt att satsa.
All denna möda påminner om när Sara Lidman talar på en hembygdsdag i grannbyn Granberg i juli 1979 och beskriver den uppfinningsrikedom, tankekraft och samarbetsvilja som krävts för att bebygga och befolka den västerbottniska landsbygden – ”att erövra väggar och tak, skor och kläder Och maten ur en jord som är så mager som denna”.
Sara Lidmans författargärning hör till de lyckosamma som vårdas av ett nätverk av oförtröttliga entusiaster.
”Levtrådar” är ingenting mindre än en kollektiv kärlekshandling.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Min bokvärld” av Kerstin Ekman
LÄS MER:Recension: ”Min egen elds kurir: Harry Martinsons författarliv” av Johan Svedjedal
LÄS MER:Forskaren Lisbeth Larsson har gått bort
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
