Recension: ”Lokattens klor” av Karin Smirnoff

Efter Stieg Larsson och David Lagercrantz tog sig Karin Smirnoff an Millennium-skutan. Oscar Westerholm har läst hennes andra bok i deckarserien som är hårdkokt, nyandlig men kul.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det har gått tjugo år sedan journalisten Stieg Larsson (1954–2004) dog i en hjärtinfarkt vid knappa femtio års ålder. När han inte undersökte den framväxande nordiska högerextremismen för tidskriften Expos räkning skrev han deckare. Mest för att underhålla sig själv på kvällarna efter en tuff arbetsdag (se dokumentären ”Mannen som lekte med elden”, 2018).

Dessa böcker – en trilogi bestående av ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” – gavs ut postumt 2005–2007.

Framgångarna blev enorma, med försäljningssiffror jämförbara med Dan Brown, Stephenie Meyer och J K Rowling. Larssons deckare översattes till drygt femtio språk och fick både svenska och engelskspråkiga filmatiseringar.

ANNONS

David Finchers ”The girl with the dragon tattoo” (2011) – som bygger på ”Män som hatar kvinnor” – är oväntat sevärd, inte minst för Trent Reznors brötigt elektroniska filmmusik.

När jag besökte den världsberömda Manhattan-bokhandeln The Mysterious Bookshop, grundad av den legendariske deckarförläggaren Otto Penzler, blev jag tipsad om ”The girl in the spider's web”, den engelska översättningen av David Lagercrantz uppföljare på Larssons romantrilogi.

”Lokattens klor” är den åttonde deckaren i ”Millennium”-serien. Enligt förlagets presentationstext kan man läsa romanen, som är Karin Smirnoffs andra bok i den globalt haussade deckarserien, fristående.

Men man ska helt uppenbart inte lita på allt som står på omslag: intrigen i ”Lokattens klor” är på många väsentliga sätt sammanvävd med den föregående romanen ”Havsörnens skrik”. Läsaren väntas ha förkunskap om viktiga personer, platser och händelser.

En pervers yrkesmördare, som legat i dvala i de norrbottniska skogarna, väcks ur sin slummer.

Däremot kan man utan vidare skippa David Lagercrantz uppföljartrilogi, skrivna mot dödsboets vilja mellan 2015 och 2019.

Hackersnillet Lisbeth Salanders tonåriga brorsdotter Svala Hirak praoar på lokaltidningen i (den fiktiva) norrbottniska småstaden Gasskas. När hon och hennes äldre kollega Ester Södergran lyckas frilägga en lokalpolitisk komplott, där ett högerextremt sällskap med eugenik-fantaster försöker manövrera till sig lokalpolitiska makten, sätts ett konspiratoriskt maktmaskineri i rörelse.

En pervers yrkesmördare, som legat i dvala i de norrbottniska skogarna, väcks ur sin slummer.

ANNONS

Svala förmår sig baxa det klumpiga intrighantverket på sina trettonåriga axlar. Hon, klipsk som få, lär sig nordsamiska på bara några månader och läser lusen av makthavare som lobbar för att öppna för klimatkatastrofal brytning i ett stängt lokalt gruvschakt.

Läsningen är fartfylld och rolig nog för att man ska bortse från Smirnoffs flummiga blandning av hårdkokt deckarprosa och nyandlig naturlyrik.

Dessvärre blir allt hopplöst rörigt när Salander och Mikael Blomkvist, som nu har slutat som chefredaktör för Millennium-tidningen, ska rycka in hela vägen från Stockholm. Detta först efter hundra sidor.

Det bådar inte gott för en bokserie när huvudpersonerna uppfattas som bromsklossar.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Därför är Bokmässan bland det bästa vi har

LÄS MER:Recension: ”Havsörnens skrik” av Karin Smirnoff

LÄS MER:Millennium-författaren Karin Smirnoff läser inte deckare

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS