Ibland sägs det att den svenska romanen är för likriktad när det kommer till tema och miljö. Nyckelorden i en sådan klagan brukar vara Stockholm, medelklass, relationer. Sedan debuten med ”Absolut noll” för tio år sedan har Anna Fock skrivit om helt andra saker: bögar i Sankt Petersburg, vilsna människor i Göteborg, kärnkraftsolyckan i Kysjtym och en flanerande kvinna i Tallinn.
Med sin femte roman ”Lösningen är kaos” återvänder hon till Estlands huvudstad men denna gång utspelar sig boken i huvudsak under tidigt 90-tal. Landet har nyss blivit självständigt från Sovjetunionen. Den rysktalande delen av befolkningen behandlas med plötsligt förakt. Bensin och andra viktiga varor saknas. Maffialiknande gäng drar runt på gatorna. Droger smugglas in över gränsen.
Huvudperson är journalisten Merike och hennes två beundrare. Det rör sig om Siim som är sångare i ett framgångsrikt punkband och Ilja som är rysktalande sjuksköterska. Männen är såklart bekanta redan från barndomen då de brukade kämpa mot varandra i våldsamma lekar. Som nyblivna vuxna börjar de tycka om varandra. Tyvärr gör den vilde och svåre Siim misstaget att presentera den charmige och vänlige Ilja för Merike.
Triangeln som form för kärlek i litteraturen har sedan länge varit nött. Min favorit är August Strindbergs ”En dåres försvarstal”. På senare år har schablonen återupplivats med Lydia Sandgrens ”Samlade verk”. Anna Fock bidrar inte direkt med något nytt. I stället bygger ”Lösningen är kaos” på en underlig motsättning. Där miljön och det historiska skeendet är främmande för de flesta svenska läsare förlitar sig själva handlingen helt på klichén.
Trots det upplyser den allvetande berättaren ständigt läsaren om vad Merike, Siim och Ilja känner eller tänker. Utifall att det ändå skulle gå henne förbi gör Fock dessutom små sammanfattningar av typen: ”Det hade varit ett par märkliga timmar. Han hade skrattat hjärtligt tillsammans med sin ärkefiende, haft ett samtal som kändes personligt.” När Merikes mamma dör får vi veta att: ”Hennes mamma hade försvunnit för många år sedan. Men nu var hon ensam på riktigt.”
Självklarheter av denna typ har ingen plats i litteraturen. Så länge inte Merike är väldigt glad (till exempel) över att hennes mor har dött är informationen överflödig. Detta sätt att skriva tycks mig likväl bli allt vanligare. Kanske hänger det samman med ljudbokens framfart? För en koncentrerad läsare är det outhärdligt.
Jämte intrigerna mellan ungdomarna i det nyligen fria Estland finns en ramberättelse i nutid. I den är Merike gift med Ilja, trebarnsmor och framgångsrik journalist. Ett reportage om ett skumt företag i byggbranschen pekar mot Siim som varit försvunnen i cirka tre decennier. Merike börjar nysta i härvan av grindsamhällen, påkostade fester för investerare, hemliga arvingar, strippklubbar och handel med heroin.
Romanens stora gåta är dock var Siim egentligen tog vägen. Därför blir det lite märkligt när det på bokens sista sidor visar sig att Merike hela tiden vetat hur och varför han försvann. Alla hennes tankar har redovisats pedantiskt – varför undanhålls just denna information?
”Lösningen är kaos” fungerar bäst när Anna Fock riktningslöst vilar i miljöskildringen. Boken förefaller bygga på gedigen research och kunskap om Estland. Det är ett land jag kan generande lite om. Så är nog fallet för många svenska läsare. Desto tråkigare att historielektionen undermineras av romanens allt för tydliga konstruktion.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Lanzarote” av Michel Houellebecq
LÄS MER:Ingen människa kan resa bort
LÄS MER:Recension: ”Skönheten i kaos” på Folkteatern
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
