”Måla” heter Kristofer Folkhammars nya diktsamling. Måla som i verbet måla, eller en småländsk ort, som Folkhammars uppväxtort Blomstermåla. Hans uttalade ambition är att genomkorsa sitt barndomslandskap.
Dikterna hovrar över och borrar sig rakt in i landskapet, in i en kvävande (hetero)normalitet och kroppen och jaget som försöker finna en plats och en tillflykt från våldet och vantrivseln.
Boken är uppdelad i fem sviter. Den första, ”Hänga lite”, fungerar som en slags portal där ovanförperspektivet som återkommer genom boken etableras. Tonen slås an redan i första strofen: ”Jag behöver bara hänga här lite / över gatans korniga solsken / i det generella ångestsyndromets rimliga dag”.
Det är slående hur skör den är, rösten som talar. Så lågmäld, så fylld av tröst och sorg. I nästa svit, ”En hemlig körtel” finns en stor kille med en hemlig körtel i sin breda hals. Med på samma gång erotisk och trevande laddning börjar dikten långt nere i halsen, där tonen tar form och rör sig uppåt och utåt.
Hans rörelser ”försöker bli”, vad är irrelevant, bara att de strävar efter något annat, vet att något annat finns. Och så kommer några rader som fullständigt övermannar läsaren:
”En papegoja som / drar till sig våld / är också ett sätt / att vara”. Det går inte att värja sig inför acceptansen av våldet som ett ständigt inslag i vardagen, från klungorna, motorcyklisterna, visiren.”
Några sidor senare fortsätter dikten: ”När kroppen / står i stor / förändring / och ens botten / blir sned av / klungors / formativa / krafter.”
Det är omskakande.
Och så vecklas industrisamhället, åkerlandskapet och ett tonårsliv ut över sidorna. Det rör sig från en noga utmejslad fallande rytm och korta rader, genom prosaiska vardagsbetraktelser och något dunklare dikter där utforskandet av sexualiteten, våndan, och landskapet smälter samman.
Den kvävande normaliteten blir närmast outhärdlig när den gestaltas med en plåt dödbakta muffins som svalnar under en likgiltig köksfläkt.
Det finns ett jag som befinner sig utanför gemenskapen och hela tiden betraktar lite från sidan av. Har man vuxit upp i ett mindre samhälle känner man igen sig. Micke, Ann-Katrin och Claes är namn som skymtar förbi. Lena som var älskarinna åt en playboy i Blomstermåla.
Som en kamera sveper blicken över landskapet, på avstånd syns ansiktslösa människor. Blicken gör små nedslag på ridbanan, en gammal dams rum, fikarummet, centrumshopen. Det finns en ständig pendling mellan det dunkla och lite suddiga till att något plötsligt framträder knivskarpt.
Det är så mycket som ryms i de här dikterna med små medel. Mellan den gnisslande flaggstången, misshandeln intill viadukten och traktorspåren som sprättar upp vägen glimtar tillvarons bråddjup. Den kvävande normaliteten blir närmast outhärdlig när den gestaltas med en plåt dödbakta muffins som svalnar under en likgiltig köksfläkt.
Ibland finner diktjaget tillflykt i solen och ljuset. ”Smekande ljus höll ögonen öppna fram till bäckarnas kvicksilverliknande bottnar”. Det balanserar på gränsen till att bli kletigt, men lyckas på något makalöst vis hålla sig från att tippa över.
I slutet av boken lämnas läsaren med en känsla av att vara otillfredsställd, att bara ha fått nudda vid erfarenheterna och platsen som undersöks, utan att släppas in helt. Och just det är väl också poängen. Ibland är ingen försoning möjlig, vissa erfarenheter går inte att dela, vissa saker går inte att nå fram till.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Epos” av Ellen Nordmark
LÄS MER:Recension: ”Inyenzi eller kackerlackorna” av Scholastique Mukasonga
LÄS MER:Recension: ”Spikar” av Agota Kristof
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
